Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elementen och även det starkaste. Det tör inte dröja
förrän I bliven vittnen till stora ting.
Och såtillvida spådde han sant, ty inom kort
brunno bodarna och fähuslängan ned och det var
endast med yttersta möda man kunde rädda
boningshuset. Arnisius förbjöds att syssla med elden,
sitt snille finge han vända åt annat håll. Det lär
han väl ock ha gjort men resultatet är okänt.
Emellertid glömde han icke sina kära knektar.
Då prästen läste bönen för Rikets vapen, trädde
han ut i kyrkogången, ställde sig med böjd
överkropp framför predikstolen och anammade för sin
och sina knektars räkning hela bönen. Det fann
man rättvist och tillbörligt och prästen gjorde
när han kom till den bönen ett uppehåll, så att
Hannes Arnisius skulle hinna fram till predikstolen.
Dessutom bad han själv varje afton inför sitt
husfolk en lång bön, nedkallande Guds välsignelse
över knektarna och önskande dem en lycklig
återkomst.
Men en afton sade hans hustru:
Det vore väl bättre för dig, Arnisius, om
knektahopen bleve där den är. Eller hur vill du
tillfredsställa dem, när de en gång återvända hem?
Arnisius vände sig långsamt mot henne och
sade:
Kanske menar du, hustru, att jag skulle bedja
om ofärd åt mina egna knektar?
Det menar jag inte, svarade hustrun. Men inte
heller behöver du så titt bedja om motsatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
