Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stig du till väders din stackare. Mig har det gått
övermåttan väl.
Hädanefter, avbröt främlingen, skall det gå dig
ännu bättre.
Och han brast i ett skratt som på det högsta
förvånade och förskräckte Arnisius. Det gick icke
som eljes ljud i en kal kyrka från vägg till vägg
med hundrade återskall. Utan eko, utan att vidröra
de helgade murarna blev främlingens skratt
hängande i luften, stigande och fallande som rökskyar.
Plötsligt slog Arnisius händerna för ansiktet och
ropade:
Du vet något! Du vet något! Du för olycksbud!
Främlingen sade:
Din fännika, Hannes, har fallit, man för man.
Dina knektar äro döda.
Efter en stund blottade Arnisius sitt ansikte, såg
skyggt på främlingen och sporde om också
trumslagaren stupat.
Främlingen sade:
Den fjortonde juli detta år nedhöggos dina
knektar intill sista man. Ingen skall återvända för att
kräva dig. Den högste har hört dina böner. Din
beräkning har varit lycklig över hövan. Dina
knektar ha redan undfått så mycken jord, som dem
tillkommer. Torvan täcker deras skallar.
Arnisius satte sig i koret med ryggen vänd åt
främlingen. Han erfor varken glädje eller sorg,
endast lugnet efter många månaders oro. Han
kände en stark lust att lägga sig rak lång på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
