Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bänken och sova. Men han skämdes inför främlingen
som nu i en mild och spefull ton nämnde hans
namn.
Hannes.
Arnisius såg på honom över axeln. Och vare
sig att dagern nu på ett annat sätt belyste
främlingens ansikte eller att dess uttryck skiftat, kände
Arnisius igen sin forna kamrat. Han reste sig upp
och gick bort till honom.
Nu känner jag igen dig, sade han, och nu minns
jag. Du var en elak man som hatade alla och som
alla fruktade för din lömskhets och illviljas skull.
Till slut blevo dina ogärningar så svåra att
kamraterna beslöto din död. Men jag kunde icke se
dig kämpa ensam mot många. Jag kunde icke se
dig dö. Du var mig emot men jag måste rädda dig.
Varför kväljer du mig? Varför har du kommit?
Därför, svarade främlingen, att jag måtte erfara
vad det blivit av Hannes Arnisius, som ädelmodigt
räddade sin fiendes liv. Nu är jag nöjd, dock icke
fullkomligt. I din ungdom, Hannes, var du känd
icke blott för dina naturliga dygder utan ock för
din gudsfruktan –
Hannes avbröt:
Jag fruktar Gud över allting.
Främlingen vidrörde sin huva likväl utan att
blotta hjässan.
Därutinnan gör du rätt. Fall nu på dina knän
och prisa honom, som bevisat dig en stor
välgärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
