Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sängen och höll så hårt i omhänget att hustrun
måste söka sig ett annat läger. Hon bar dagligen
till honom mat och kältade att han skulle äta. Då
stack han ut sin nakna arm och drog till sig skålen,
men när han efter en stund åter räckte ut den, var
den vanligen orörd. Vad han måste företaga sig
ute, skedde om natten, varvid hustrun passade på
och ansade bädden. Om dagarna sågo de icke
varandra och då hustrun någon gång ställde sig
framför sängen och ropade: Arnisius! Arnisius!
Lever du? svarade han icke. Men, hon såg ju på
den hårt åtstramade drällen att han höll i
omhänget. För att en smula retas med honom, vilket
alltid varit hennes sed, sade hon:
Hör, pigor, husbond svarar icke. Han är död.
Värm vatten, så skola vi tvätta honom.
Då blev han ängslig och sade:
Icke ännu, hustru. Låt mig vara.
Men natten innan han skulle dö, steg han upp
ur bädden och började orolig och tvehågsen vanka
av och an i stugan. Han var alldeles naken. I
vardera handen bar han tre penningpåsar. Hustrun
vaknade och skämde ut honom därför att han gick
där nakot. Då drog han drällen ur sängen och
slog den om sig. Han gick bort och öppnade luckan
åt gatan. Det var en senhöstkväll och ganska kyligt.
Hustrun bad honom stänga. Han sade:
Hör du? Hör du?
Vad skulle jag höra, svarade hon, annat än
regnet som ideligen faller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
