Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en trumma du hör? Det må väl vara den ledes
speleverk, dig till förförelse.
Där tog du fel, sade Arnisius och log rätt gott.
Det är bara min lilla trumslagare som Gud har
sänt för att äntligen sätta fart i mina gamla
skankar.
Han frågade om prästen kände någon där på
trakten, som vore villig att sälja sin gård.
Prästen uppgav, att Sven Nilsson vid Frönsaforsen, en
son till framlidne fogden Nils Grape, törhända
vore villig. Hannes tackade och tog farväl. Då
han öppnade porten, rusade ett svart raggigt djur
ned från trappan och försvann i mörkret.
En varg! skrek prästen.
Hannes sade:
Den vargen känner jag. Tiden är knapp och nu
ska vi kappas.
Prästen, som dröjde vid dörrspringan, hörde
kärran skrälla över dikesbron. Kort därpå förnam
han till sin bestörtning Arnisii röst, som stämde
upp en glad och världslig visa, möjligen en
sjömanslåt. Regnet föll emellertid så ymnigt att dess
smatter snart nog förtog ljudet av sången.
Hur snart Arnisius anlände till Frönsaforsen
är ovisst. När drängarna vid femtiden med lyktor
och slagor i händerna gingo till logen, funno de
på vallen utanför gärdslet hästen och kärran och
Arnisius som tycktes dem en död man, där han satt
kapprak och nästan stelnad med det kala huvudet
hängande ned mot bröstet. Husbond kom tillstädes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
