Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fransyska stilboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Wisnelius svarade:
Vi få icke förglömma, att herr baronen är
förvänder med de fina hovsederna. Att Johan Ludvig
älskar sin far, det är en naturlig sak, men att han
också fått en god edukation, det återstår att bevisa.
Och han steg in i sin kammare och betäckte en
kvartsida med tät och prydlig stil, begynnande:
Sedan två år tillbaka har städse min ömma
trängtan varit att med sonlig veneration –
Unge baron var då femton år, på det sextonde.
Hans mor hade varit död i fulla fjorton år och
syskon hade han inga. Inte heller hade han
lekkamrater, inte heller hade han någon hjärtans kär.
Far såg han, som antytts, sällan. Visserligen kunde
han ha älskat sin lärare, kaplanen Johannes
Wisnelius, men det föll sig inte så. Vad kaplanen
skrev och skönt utlade var i själva verket rena
sanningen. I många år hade Johan Ludvigs ömma
trängtan gått ut på att med sonlig veneration falla
kära far om halsen och betyga honom sin
tillgivenhet. På väggen ovan unge barons säng hängde
porträttet av en ung man i »skytisk» kostym, en
yngling med lejonman över en hög och klar panna,
med stora, lysande ögon, med kraftig och
behagfull gestalt. En ung gud. Denna gud var eller
rättare sagt – hade en gång varit Carl Ludvig
Arnfelt. Med åren hade han fått stångpiska, rynkor,
gallsprängda ögon, isterhaka. Men unge baron såg
honom så sällan. Och även när han såg honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
