| 41 |
Den 19 mars 1792, tre dagar efter den ödesdigra operamaskeraden, kom förbud till Frönsafors. Gårdens herre, generalen och Storkorset av Svärdsorden med mera baron Carl Ludvig Arnfelt, annonserade sin ankomst. Budet gav vidare besked om det gräsliga konungamordet och röjde i största hemlighet, att husbond själv blivit belagd med misstankar för delaktighet i komplotten. Och voro enligt budets förmenande dessa misstankar orsaken till hans nåds hastiga avresa från Stockholm. Resan skulle med det snaraste fortsättas till utlandet.
Huskaplanen Johannes Wisnelius, som tillika var unge baronens lärare, sade till sin discipel:
Det är nu fyra år sedan hans excellens besökte Frönsafors. Och det är två år sedan Johan Ludvig hade den äran och tillfredsställelsen att betyga sin sonliga vördnad. Jag går nu in på min kammare och skriver ett värdigt hälsningstal, som Johan Ludvig bör lära sig väl utantill för att vid lägligt tillfälle extemporera.
Johan Ludvig invände:
Är det inte bättre, att jag faller kära far om halsen och betygar honom min sonliga ömhet?
| 42 |
Men Wisnelius svarade:
Vi få icke förglömma, att herr baronen är förvänder med de fina hovsederna. Att Johan Ludvig älskar sin far, det är en naturlig sak, men att han också fått en god edukation, det återstår att bevisa.
Och han steg in i sin kammare och betäckte en kvartsida med tät och prydlig stil, begynnande:
Sedan två år tillbaka har städse min ömma trängtan varit att med sonlig veneration –
Unge baron var då femton år, på det sextonde. Hans mor hade varit död i fulla fjorton år och syskon hade han inga. Inte heller hade han lekkamrater, inte heller hade han någon hjärtans kär. Far såg han, som antytts, sällan. Visserligen kunde han ha älskat sin lärare, kaplanen Johannes Wisnelius, men det föll sig inte så. Vad kaplanen skrev och skönt utlade var i själva verket rena sanningen. I många år hade Johan Ludvigs ömma trängtan gått ut på att med sonlig veneration falla kära far om halsen och betyga honom sin tillgivenhet. På väggen ovan unge barons säng hängde porträttet av en ung man i »skytisk» kostym, en yngling med lejonman över en hög och klar panna, med stora, lysande ögon, med kraftig och behagfull gestalt. En ung gud. Denna gud var eller rättare sagt – hade en gång varit Carl Ludvig Arnfelt. Med åren hade han fått stångpiska, rynkor, gallsprängda ögon, isterhaka. Men unge baron såg honom så sällan. Och även när han såg honom,
| 43 |
Och nu var han misstänkt för delaktighet i kungamord, stadd på flykt, biltog. Om kungen visste Johan Ludvig föga eller intet. Men han tänkte:
Vilken kältring till kung måtte det inte ha varit, eftersom kära far hatade honom. Ack om jag vore några år äldre! Då hade kanske far tagit mig med i komplotten. Kanske hade lotten fallit på mig. Far skulle med stolthet iakttagit, hursom jag icke tvekade en sekund att offra mitt liv för fäderneslandets väl.
Vidare tänkte han:
Hur skall jag nu kunna vara kära far till nytta? Ack, om jag finge följa honom i landsflykt! Jag skall bedja honom därom, och jag skall erbjuda honom mitt möderne. Se där allt, vad jag kan uträtta.
Över detta och mera i samma väg grubblade unge baron hela morgonen. Vid middagsbordet räckte kaplanen honom den fransyska stilboken, i vilken han inskrivit sitt prydliga hälsningstal. Och unge baron gick sedan av och an och pluggade på talet. Svårt hade han att lära det utantill, svårt hade han att finna rätta betoningen.
Mera sentiment, mera élan, uppmanade kaplanen.
Och Johan Ludvig upprepade för tjugonde, för trettionde, för fyrtionde gången:
| 44 |
Sedan två år tillbaka har städse min ömma trängtan varit –
Natten föll på, och det var tydligt att excellensen icke kunde hemförväntas den dagen. Kaplanen och hans discipel gingo till vila, och vänd mot det »skytiska» porträttet läste unge baron i bara nattskjortan ännu en gång sin läxa.
Kaplanen applåderade.
Just så, sade han. Just den tonen! Och jag vill tro att hans excellens skall berömma såväl Johan Ludvigs känslor som hans edukation, Johan Ludvig kan sova lugnt.
Men Johan Ludvig kunde icke sova alls. Och mitt i natten blev det stor uppståndelse. Hästhovar smattrade mot gårdsplanens grus, eldsken fladdrade oroligt i mörkret. Johan Ludvig skyndade till fönstret. Han kom lagom för att se karossen stanna vid trappan. I fackelskenet urskiljde han en blå sidenkappa och ett blekt, fetlagt ansikte som bra litet påminde om den skytiske ynglingen men desto mer om den förfarne ränksmidaren Carl Ludvig Arnfelt.
Far! Far! ropade unge baron och skyndade mot dörren. I sista stund sträckte sig kaplanen ur sängen och grep honom i smalbenet och utan att släppa sitt tag sade han förebrående:
Vilken föreställning skulle hans excellens herr baronen få om sin sons förstånd och seder, ifall Johan Ludvig i bara särken gjorde sin reverens! Bida vackert tills i morgon och lägg skrivboken
| 45 |
Därvid fick det bero.
Följande morgon sade kaplanen:
Nu går jag och anmäler Johan Ludvigs varma önskan och supplik att få embrassera sin herr far. Följ mig och håll sig beredd. Glöm inte de rätta stegen och bugningarna. Var för all del mån om att hålla näsan klar, eljes beslöjas rösten. Knäpp spännet bättre, kom.
Unge baron stoppade skrivboken i rockärmen och följde sin lärare. De gingo genom antichambren och Wisnelius klappade lätt på sängkammardörren. Kammartjänaren Blidberg öppnade. I högra handen höll han en smal pensel, vars spets lyste röd som en droppe blod. Kaplanen viskade med Blidberg och vann inträde. Dörren lämnades på glänt. Unge baronen smög sig fram till gläntan, blickade förstulet in i kammaren.
Framför toalettbordet med den venetianska spegeln, som bestod av ett stort och sex mindre glas, satt kära far. Hans huvud, hals och skuldror återgavs olika av de sju glasen, en face, profil, uppifrån, nerifrån. Det nedersta kantglaset fylldes helt av den vitpudrade, svällande hakan. Mittpå det stora glaset lyste som ett rött rosenblad baronens överläpp. Hans underläpp stötte fortfarande i blått men skulle snart under Blidbergs pensel förvandlas. Puderkappan hängde solkig och grov över livrockens ljusgula siden.
| 46 |
Den rosenröda överläppen förvånade unge baron, eljes fäste han sig föga vid alla dessa detaljer. Han var angelägen att se kära fars ögon, stora, blå ögon med en ljus, glad, pojkaktigt illmarig blick. Men baronen höll ögonlocken halvt fällda, stora och tunga som av gråt. Unge baron såg för sann, att kära fars humör försvunnit. Det smärtade honom men upptände på samma gång en het medlidandets och kärlekens låga, som värmde hans själ. Vad allt hade han icke velat genomgå och lida för att spara kära far något bekymmer. Och åter tänkte han på sitt möderne, den enda gåva han hade att giva.
Nu hörde han sitt namn nämnas först av kaplanen, sedan av Blidberg, som öppnade dörren. Han sköt skrivboken bättre upp i ärmen och tumlade in. De tre första stegen glömde han och den första bugningen. Han såg fortfarande i spegeln – fars blanka, glänsande blå ögon, han såg honom lyfta armarna, så att puderkappan gled bort från det gula sidenet, sträcka sina händer över huvudet som för att gripa sonens huvud och trycka det mot sitt. Johan Ludvig tog ännu några otympliga, förfuskade steg och skulle väl ha glömt både den andra och den tredje bugningen, om icke kaplanen ingripit. Med en mäktig gest hejdade han sin discipel, han bugade själv tre gånger och förmådde gossen att följa exemplet. Under tiden vred sig baronen ett halvt varv på svängstolen, korsade benen, knäppte händerna och smålog med sin brokiga mun.
| 47 |
Eh bien, mon cher?
Sedan två år – viskade kaplanen. Se rakt fram. Ena handen i kråset, den andra fri –
Unge baron såg rakt fram. Han stoppade vänstra handen i kråset och beskrev med den högra små halvcirklar.
Sedan två år tillbaka har städse min ömma trängtan varit –
Baronen slöt ögonen, lutade nacken mot stolskarmen och pekade på underläppen. Blidbergs blodglänsande penselspets återtog sitt arbete och snart hade även underläppen återvunnit ungdomlig fägring.
Men Johan Ludvig kom av sig. Han hade inte sett någonting liknande. Det förvånade honom och det smärtade, ehuru han inte visste varför. Han tystnade. Och baronen sade:
Kära barn, resvagnen står för dörren. Du måste fatta dig kort och koncist. Dock utan att glömma dina befogade önskningar.
Hoppa! viskade kaplanen. Hoppa fram till gratulationer och välönskningar –
Men Johan Ludvig sade:
Kära far, får jag följa med på resan?
Baronen slog upp ögonen; då han kände Blidbergs pensel i mungipan, vågade han icke vrida på huvudet och kunde därför icke se Johan Ludvigs min.
Impossible, mon cher. Det blir inte någon lusttur. Min vän archiatern har tillrått ett långvarigt
| 48 |
O, min Gud, han missförstår mig, tänkte unge baron. Jag vill dela hans landsflykts bittra nöd och han tror att jag fikar efter nöjen. Med vilka ord skall jag kunna övertyga honom om mina känslor?
I tankarna flög hans blick över den tätskrivna kvartsidan och stannade vid toppunkten av kaplanens patetiska utgjutelser. Med en röst som för varje ord blev mera skälvande och ärlig sade han:
Jag är ung, min far. Och om också ungdomen är fiende till eftertanke och klokskap, så är den dock icke oförenlig med ädla, ömma sentiments. Tillåt därför min far, att jag yppar mitt hjärtas glödande hemlighet. Jag älskar –
Parbleu! skrek baronen och satte sig upp. Han älskar! Sacré coeur! Här står jag med foten på vagnssteget färdig att draga i en perpetuell landsflykt, och han begär att jag skall syssla med mariage och annat strunt. Tala med faster Sophie, hon har min fullmakt att styra med familjen –
Ers excellens! kved kaplanen. Ers excellens! Vilket fatalt misstag. Jag bedyrar, att Johan Ludvigs känslor äro av annat slag –
Baronen slog ut med handen. Hans ansikte bytte hastigt uttryck, han smålog älskvärt och illparigt.
Très bien. Då är jag lugn. En liten Doris, Celinda i byn! Eh bien, mon fils, du är femton år
| 49 |
Nu eller aldrig, tänker unge baron, där han står och sliter i spetsmanschetterna. Mina ord missförstår han, han skall förstå min handling. Jag skall giva honom mitt möderne, allt vad jag äger. Men hur skall jag med tillräcklig finkänslighet erbjuda min gåva?
Åter tar han till den tätskrivna sidan och åter finner han några lämpliga inledningsord.
Min far, ni har alltid för mig haft den ömmaste omtanka. Aldrig sparade ni tid eller möda eller gods och guld –
Han stirrar stum och med gapande mun på kära far, som hastigt vänder sig mot bordet och öppnar locket på ett schatull i gult och blått.
Baronen säger:
Du minner mig om något. Här är min reskassa, hela min kontanta behållning. Mycket kan jag ej giva dig, men tag likväl detta till dina trängande depenser.
Han räcker honom två rullar guldmynt. Unge baron tar inte emot. Tårarna stå honom i ögonen. Han gör en häftig rörelse, kanske för att skjuta
| 50 |
Då lossnar skrivboken ur ärmen och faller till golvet. Blidberg tar hastigt upp den, far rycker den till sig, ögnar den tätskrivna sidan, småler sarkastiskt och säger:
Q’est-ce que c’est, ça? En böneskrift? Ack, mon cher, mina välmaktsdagar äro till ända. Mitt inflytande vid hovet för alltid stäckt –
Med några hastiga ord ger kaptenen saken dess rätta belysning. Det är unge barons välkomsttal, som han för bättre minnes skull tecknat upp –
Olycklige Johan Ludvig! Ännu i sista stund vill han frambära sitt offer. Men hans rörelse är för stor, hans tårar rinna ymnigt. Baronen sticker häftet innanför kappan. Tiden är alltför knapp.
Han vill använda den kära skriften som reslektyr –
Och han öppnar stora famnen.
Nu – farväl!
Han förmår endast framstamma:
Far – mitt möderne – mitt möderne –
Kära fars armar falla till sidorna, den blå sidenkappan hänger slankig kring hans kropp som skynket kring en fågelskrämma. Ansiktet bleknar till grått, ögonens glans mattas, endast munnen behåller sin starkt lysande färg. Unge baron iakttar med stigande ångest denna förvandling, vars orsak han ej förstår.
Äntligen säger baronen:
| 51 |
Nu tog du mig på det ömma, Johan Ludvig. Ack ja, jag har väntat dina reprocher. Trodde dock icke, att de skulle komma så snart och i denna stund. Hoppades kanske ock, att jag skulle vara död och begraven före redovisningens dag. Vem som underrättat dig vet jag icke. Men han har talat sant. Jag har förstört ditt möderne.
Hästarna frusta där utanför och skrapa i sanden, Baronen går fram och kysser sin son på pannan. Han säger:
Jag önskar, att du aldrig måtte lämna ditt hem så fattig som jag och så ensam.
Han går med hastiga steg mot dörren. Den blå sidenkappan fladdrar i korsdraget och smeker med mjuka flikar Frönsafors väggar.
Unge baron står, där han står. Efter en stund ser han upp, ser sin bild i spegeln. På pannan bär han ett smalt, blodrött märke efter kära fars läppar. Hjulen gnissla mot gruset. Unge baron kastar sig framstupa på golvet. Förgäves söker kaplanen korrigera en så olämplig ställning.
Unge baron bemöter varje föreställning med snyftningar och våldsamma sparkar. Han får ligga. Tills vidare. Även den bästa edukation måste giva ett visst spelrum åt impulser och sentimenter.
Redan långt från Frönsafors rullar gamle baron på knaggliga vägar mot en perpetuell landsflykt. Han har ögnat igenom den tätskrivna sidan och med tillfredsställelse konstaterat, att sonen har en värdig lärare. Halvt i distraktion vänder han
| 52 |
J’aime mon père. J’aime mon père. J’aime mon père.
Därunder:
Jag älskar min far. Jag älskar – etc. Hela sidan utför.
Baronen gör en häftig rörelse. Blidberg, som sitter på bocken, tycker sig urskilja ett undertryckt – halt. Han förmedlar ordern till kusken. Karossen stannar.
Men baronen märker ingenting. Han stirrar oavvänt på skriften och nu är det hans ögon, som tåras. Mon cher enfant, mumlar han, mon cher enfant.
Fiken efter flera ömhetsbevis vänder han ännu en sida och läser:
Tu aimes ton père. Tu aimes ton père etc. och
Il aime son père. Il aime son père etc.
Då slår han upp titelbladet.
Etudes françaises pour mr le baron Jean Louis Arnfelt.
Blidberg har klättrat ned från bocken och står vid dörren med hatten i hand.
Önskar – önskar ers excellens, att vi skola vända?
Baronen svarar:
Du är tokig, Blidberg. Kör på!
