Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fransyska stilboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den rosenröda överläppen förvånade unge baron,
eljes fäste han sig föga vid alla dessa detaljer.
Han var angelägen att se kära fars ögon, stora,
blå ögon med en ljus, glad, pojkaktigt illmarig
blick. Men baronen höll ögonlocken halvt fällda,
stora och tunga som av gråt. Unge baron såg
för sann, att kära fars humör försvunnit. Det
smärtade honom men upptände på samma gång en
het medlidandets och kärlekens låga, som värmde
hans själ. Vad allt hade han icke velat genomgå
och lida för att spara kära far något bekymmer.
Och åter tänkte han på sitt möderne, den enda
gåva han hade att giva.
Nu hörde han sitt namn nämnas först av
kaplanen, sedan av Blidberg, som öppnade dörren. Han
sköt skrivboken bättre upp i ärmen och tumlade in.
De tre första stegen glömde han och den första
bugningen. Han såg fortfarande i spegeln – fars
blanka, glänsande blå ögon, han såg honom lyfta
armarna, så att puderkappan gled bort från det
gula sidenet, sträcka sina händer över huvudet som
för att gripa sonens huvud och trycka det mot sitt.
Johan Ludvig tog ännu några otympliga,
förfuskade steg och skulle väl ha glömt både den
andra och den tredje bugningen, om icke kaplanen
ingripit. Med en mäktig gest hejdade han sin
discipel, han bugade själv tre gånger och förmådde
gossen att följa exemplet. Under tiden vred sig
baronen ett halvt varv på svängstolen, korsade benen,
knäppte händerna och smålog med sin brokiga mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
