Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svårt var det henne att utbreda sig åt vester, der en bred, ofruktbar
bergrygg mötte, hvilken ännu till stor del är obebodd och alltid så
förblifver.
Vestra Dal är af en alldeles motsatt naturbeskaffenhet. Invandring
från Bohuslän uppefter dalarne och vattendragen i Ryrs, Lerdals och
Gesäters socknar samt flerestädes, kunde utan svårighet gå för sig.
Småkullarne i södra delen, synnerligen i Torps och Ferglanda pastorat,
egde en bättre jord, som borde låcka till bosättning. För ett folk, som
älskade upphöjda boningsplatser, var just här rätta trakten att slå sig ner
vid de många småsjöarna och kärnen, omgifna af löfskogar, hvilka hyste
vildt af flera slag. Så skedde äfven, såsom det vill synas, tidigare och med
lättare tillfälle att utbreda sig. Af den nedan meddelade torra
förteckningen öfver landets fornlemningar inhemtas, att ett betydligt större antal
sådana förekomma i Walbo härad samt södra delen af Wedbo till och
med Ödskölds moar, än i den öfriga orten, ja utgöra mer än hälften
af alla hedna minnesmärken inom provinsen. Likväl är denna vestra
trakt i vidd föga mer än V4 af Dal. Af dessa omständigheter i förening
tyckes man kunna draga den slutsatsen, att Walbotrakten varit tidigare
bebyggd, än någon annan härstädes, och troligen äfven under
hednatiden mer befolkad, än de öfriga häraderna. Märkligt är äfven, att de
få ovala griftrören och grifthögarne på Dal finnas inom samma trakt,
endast med undantag af en liten oval hög i Brålanda socken, äfvensom
de enda i landet upptäckta hällristningarne3. Detta allt synes icke otydligt
3 Hällristningar äro vidt utbredda. De förekomma i alla verldsdelarne. Enligt
Pallas finnas flera mil fortgående klippor i Siberien, nordost om sjön Baikal,
som äro betäckta med hällristningar. Alex von Humboldt träffade dylika år
1800 talrikt vid Orinokos stränder, inhackade så högt på bergväggame, att de
icke kunde åtkommas annorlunda än genom långa stegar. Deras ursprung var
Indianerna obekant, men Humboldt ansåg dem vara minnesmärken efter en
längst för detta förgången högre odling. N. Hortsmann såg hällristningar 1749
vid Esseqvibo i Guyana, och R. H. Schomburgk, under sin resa 1836—1839, en
myckenhet deraf i S. Amerikas granitberg, från 1 grad sydlig till 7 grader
nordlig bredd, intagande ett stort bälte från öster till vester af denna verldsdel,
hvilka liknade dels dem han sett på S:t Juan bland Virginska öame, dels dem
i Siberien vid Irbits och Pischmas källor, dels dem vid Dighton, 12 Franska mil
söder om Boston i Förenta Staterna. Sådana träffas ock i Hottentotternas land
och, hvad man minst kunde förmoda, i granitbergen 60 Engelska mil inuti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
