Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid vestra armeen, chefen för venstra flygeln likväl direkt skulle taga
befallningar från konungen, som befann sig i Stockholm. Detta
återkallar i minnet Erik XIV :s ofvan anmärkta förhållande, hvaraf Gustaf IV
Adolfs hade ett starkt slägttycke. Likaså att konungen, genom sitt
besynnerliga förfarande mot England, ej fick begagna de hjelptruppar,
som anländt till Göteborg och han så väl behöfde. men hvilka han till och
med vägrade att landstiga. Så återkallade han i Maj general v.
Vegesack från venstra flygeln. Armfelt flyttade då sitt högqvarter till
Weners-borg och vidare i Juni till Vestra Ed. Öfverstlöjtnant Georg Adlersparre
blef chef för högra flygeln när Vegesack afgått. Nu var ordningen hos
Armfelt att falla i onåd. Denne hade någon kunskap derom förut, och
yttrade den 14 Aug. i bref till Adlersparre: ”Hans Maj :t vill menagera
mig och ej utan ett visst decorum sparka mig bak. Häruti har han orätt;
ty jag skulle finna mig admirabelt i den disgracen". I samma dagar
anlände presidenten i krigs-kollegium, generalen baron Bror Cederström,
till Dal och emottog generalbefälet. Armfelt återvände från den
be-dröfliga krigs-teatern, såsom han synes hafva uppriktigt önskat. Armeen
var illa rustad både med kläder och fält-traktamente. Var dessutom till
antalet för ringa att uträtta något hufvudsakligt, knappast att försvara
den långa gränslinien. Den starka kölden vintern 1808 och 1809 bidrog
derjemte att bland armeen, isynnerhet landtvärnet, uppkom en svår
feber, känd under namnet landtvärnssjukan, hvilken bortryckte en
myckenhet folk i och utom hären i dessa vestra gränsorter. Detta krig och
dermed förenade olyckor, frukter af konungens styrelsesätt, bragte
isynnerhet öfver Dal och Wermland ett djupt lidande. Redan den 28
Juni 1808 fick landshöfdingen Lilljehorn befallning att genom
subskriptionslistor i länet insamla medel till landtvärnskläder. Dessa medel
upp-gingo endast till 4000 r:dr riksgäld smynt och voro för ändamålet
alldeles otillräckliga. Man höll derföre sammankomst med länet i
Weners-borg den 19 Oktober. Den var ej angenäm. En högljudd och nästa
allmän klagan hördes bland deputerade öfver förökade bördor af alla
slag. Men nöden bland landtvärnet var ännu större. Man måste, på
kyrkoherden i Frendefors, doktor P. P. Ekelunds förslag, gripa sig an
att uppkläda landtvärnet, sä vida dessa ynglingar ej helt och hållet
skulle förgås. Hans förslag bifölls. Vid pass 2:ne hemman borde, vid
6% r:dr banko vite, innan den 8 påföljande November aflemna en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
