Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ombud, Erik Andersson, Per Persson, Anders Eriksson och Nils
Jeremie-son anhöllo derföre, den 19 Aug. 1769, att orten måtte från denna
läkarelön nådgunsteligen befrias. Och det skedde så. Dal har sedermera icke
haft enskild läkare. Man har i allmänna farsoter hjelpt sig fram med
det biträde och de föreskrifter, länets provincial-läkare hunnit meddela.
I enskilda sjukdomsfall har menigheten ända till vår tid mycket anlitat
sluga gummor och gubbar, hvilka här och der funnits i häraderna och
fått en viss märkvärdighet för en förment förmåga att bota alla
lekamliga krämpor. Den ryktbaraste bland dessa, och anlitad vida mer och från
vidsträcktare håll både från Sverige och Norge, än frun i Kisa på
vår tid, var den kloke karlen Anders Andersson i Bergane, Hesselskogs
socken. Till många sjukas afsaknad dog han den 26 Sept. 1808, 73 år
gammal. Med skäl kan han räknas bland namnkunnige Svenske män, då
hans namn, hans siare- och läkareförmåga voro kända både när och
fjerran. Då han rådfrågades genom budskickning, borde ett kläde eller
annan klädespersedel från den sjuke medhafvas. Denna liksom vägde
han i handen och derunder utrönte sjukdomens beskaffenhet. Gaf derpå
några droppar i en flaska eller andra medel att användas, med hvilka
han alltid var försedd. Tron på hans läkemedel var hos en och annan
så stark, att blott man fick se och taga uti flaskan, kändes lindring.
Sådant hände väl sällan, men när det en gång skett och blifvit bekant,
var undergörarens rykte stadgadt. Läkare-arfvodet och apoteks-räkningen
tillhopa kostade allenast en plåt, d. ä. 16 sk. riksgäldsmynt. Få dagar
förflöto, då icke denna lilla summa inkasserades, stundom mottogs den
flera gånger på dagen. Han kunde äfven tillrättaskaffa stulet gods och
upptäcka tjufven. Så trodde äfven tjufvarne, hvaiföre desse, när bekant
blef att den kloke karlen blifvit rådfrågad, hellre i hemlighet återburo
det stulna, än blottställde sig för följderna af hans förmenta tillgöranden.
Han skall hafva erhållit sin öfvernaturliga kraft och siareblick på
följande sätt. I sina ynglingaår var han en dag i skogen att uppsöka
häs-tarne. Gick länge fruktlöst, blef trött, lade sig på ett berg och somnade.
Han väcktes af en hvit orm, som rann honom öfver ansigtet. Stod upp
och visste nu genast hvar hästarne voro, gick dit och fann dem. Efter
den stunden visste han margehanda som ingen annan dödlig förstod.
Skulle äfven haft svartkonstboken, hvilken rådfrågades i kinkigare fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
