Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än presterna. Kristna tron och sedoläran, efter den då rådande kyrkans
lärobegrepp, föredrogos muntligen af presterskapet, som dertill hade
bättre tid än någonsin sedermera. Sann ånger var vilkoret för all
syndaförlåtelse, hvilket äfven uttryckligen intogs i aflatsbref, när sådana
utfärdades. Presterskapet var ålagdt undervisa folket, att, utan sann
ånger och bättring, skrift och aflösning tjente till intet.
Andaktsöfning-arne voro äfven flera än nu. Folket kom oftare till kyrkan. Men emedan
folkets kunskap icke var boklig, utan endast genom muntlig undervisning
meddelad, följde också deraf, att orediga och falska begrepp lättare
vunno insteg och voro svårare att utrota, än sedan tryckta
religions-böcker kommo i bruk samt öfning i läsning blifvit spridd, att dessa
böcker äfven i hemmet kunde begagnas till vägledning. Altartjensten
skedde på Latin, efter den stadgade ordningen i katolska kyrkan; det
öfriga på Svenska. Prestmötena reformerade småningom åtskilligt till
folkets bästa9. Tron, Fader vår m. m. lästes på Svenska alla sön- och
högtidsdagar. Evangelium och predikan också på modersmålet10 11, och
ingen fick stå fadder vid dop, enligt Dale- eller Westmanna-lagen, som
ej kunde trosbekännelsen och Fader vår utantill. Vid kyrkomötet i
Örebro 1529 öfverenskoms af det ännu till största delen katolska
presterskapet, att Fader vår, Tron och Ave Maria skulle förklaras för ungt
och enfaldigt folks skull i hvarje predikan; Tio Guds bud en eller två,
gånger i månaden11. Sannolikt var kunskapen hos äldre folk under
sednare medeltiden, om än bristfällig, dock bättre, än man efter
reformationen varit böjd att medgifva12.
9 Se Statuta synodalia veteris eccles. sieogoiå., utgifna af H. Reuterdahl. Lund 1841.
10 P. Wieselgren, Svenska kyrkans sköna litteratur. 2:dra uppl. 1846, s. 107 o. f.
11 Stjernman, I. s. 92.
12 I 300 år har den ene författaren efter den andre upprepat: ”Katolska
presterskapet sörjde välbetänkt derför, att allmogen skulle hållas i mörker och råhet.”
Hårda ord, men icke sanna. Och ungefär lika orimliga, som om evangeliskt
lutherska presterskapet nu finge samma beskyllning, emedan allmogen icke
kan läsa bibeln på grundspråken. För att sprida högre upplysning än den
traditionella, muntligen meddelade, till massan af folket, fordras nödvändigt
undervisningsböcker. Men huru åstadkomma dem i erforderligt antal, då
boktryckerikonsten icke uppfanns förr än omkring 1440 och länge var i ett
ofullkomligt skick? Att skrifva abc-böcker för hvarje hushåll, och sedan
läse-och läroböcker, då papper antingen icke fanns eller var en stor sällsynthet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
