DE FÖRSTA STOCKHOLMSKOVELLERNA sedermera skulle fortsätta till sin död. Då lian år 1838 definitivt lämnar Fyrisstaden, ger han i ett brev till Lénström (K. B.) uttryck åt sin glädje över att ha fått överge »detta lärdomens», det svarta klädets, de vita halsdukarnas och de polerade stålfästenas hemland». »Det är i sanning högst behagligt att efter en väl tillryggalagd dag vandra ut i aftonen från tj änstemannapulpeten eller studerkammaren för att åskåda — ej ett konststycke på Kongl. Stora teatern utan ett naturstycke från Norrbro, varest ett vackert månsken serverar oss de ypperligaste läckerheter på sitt silverfat. De friska ångorna från de stora bålarna Mälarn och Saltsjön, de framskymtande älskandes frimurarehandtag på trottoirerna —• hur annorlunda är ej detta mot ett tungt studentlomande vid Fyrisån, denna lergök med sina enformiga skolmästaretoner. Ja, leve Stockholm! Från dig vill jag ej skiljas, om det ock tillbjöds mig en belyräd och belagrad sammetskrage från Uppsala!» Det var dock inte enbart denna varma kärlek till födelsestaden, som kom Blanche att ganska kort efter sitt inträde i Freja börja skriva kåserier och noveller om Stockholmsmotiv. Just vid denna tid hade Stockholmsskildringen kommit på modet. Orsakerna äro lätta att se. Övergången från romantik till realism gjorde Stockholm i stället för Uppsala till landets litterära centrum, och på samma gång sporrade den till studier av den närmast liggande verkligheten. En annan faktor är tidningspressens växande betydelse; alla tidens framstående Stockholmsskildrare, Almquist, Orvar Odd och Blanche, äro samtidigt journalister. Också utomlands betecknar 1830-talet hu-vudstadsskildringens genombrott. Då emellertid 1830-talets Stockholmsskildrare och särskilt Blanche gått i skola hos äldre mästare, torde en kort tillbakablick på Stock-holmsnovellistiken under det tidigare adertonhundratalet vara på sin plats. 29