DE FÖRSTA STOCKHOLMSNOVELLERNA interiörerna och Thames’ grumliga vatten. Allt detta ger hans London en gammaldags patina, och även de vardagligaste företeelser få sitt skimmer av mystik. Dickens’ mångomtalade förmåga att skänka liv åt döda ting, att med ett litet stänk av humoristisk sentimentalitet göra en skildring levande och mänsklig visar sig knappast någonsin så i sin fulla glans som då han rör sig i Lon donmiljö. Naturligtvis finnes det också något av detta hos Balzac -— hos honom finnes ju allt — men grundtonen i hans Paristavlor är dock en annan än den, som dominerar Dickens’ Londonpasteller. Från honom härstammar den uppfattning av Paris som en depraverad och av laster stinkande stad, som sedermera med ännu starkare färger skulle återupptagas av Eugène Sue och under senare delen av seklet av Zola. På ett ställe kallar Balzac Paris »denna stora pestdoftande kräftsvulst, utbredd på Seinens båda stränder», och gång på gång ger han den tillmälena sköka och prostituerad. Det tyckes nästan som om Malmströms sedermera bevingade ord om Stockholm såsom den i sitt fördärv sköna synderskan vore en eufemistisk återklang av denna Balzacska terminologi. I varje fall kan man konstatera, att det är i tävlan med Balzac och hans lärjungar som Blanche, Ridderstad och andra en tid excellera i att för oss utmåla ett romantiskt lastbart Stockholm med hemska krogar och förbrytarnästen, där demimonde och högaristokrati råkas. Den sensationsroman, som växte upp i Balzacs fotspår och för en tid ställde mästaren själv i bakgrunden, slog igenom först på 1840-talet. Dessförinnan hade man emellertid hos oss stiftat bekantskap både med Dickens’ Londonskisser och Balzacs Paristavlor. Balzacs romaner kommo tidigast; de började översättas under 1830-talet, och redan år 1837 påpekade den unge kritikern C. A. Hagberg i sin i Skandia införda artikelserie »Om den nya Fransyska vitterheten», att Balzac, då han skildrar Paris, förmår »uppfatta på djupet både det sublimt sköna och förfärliga i de ofantliga stenmassor, som skyla så mycken flärd och så mycket elände. Dessa stenmassor livas, då Balzac drager dem inom diktens område, och 37