AUGUST BLANCHE hindras han av Hillman att begå ett mord, vars avsikt man inte förstår. Sedermera förfaller han och uppträder på bondkalasen som spelman. Till sist bekänner han sin olycka för den återvände Hillman: »Lågorna över min levnads ruiner flammade utan återhåll över min hjässa, och de glödande kolen av den förbrända tomten — se där den bädd på vilken jag vilat. .. Allt kan sammanfattas i tvenne ord, jag var en bov — jag är en tiggare.» I sin ihålighet är dock denna fraseologi drägligare än Hillmans eteriska blomsterspråk: »Sådan är människan. Blödande smeker hon törntaggen och låter tanklöst blommans blad falla och förgå.» Eller hans ord till Maria: »Emellan mig och min goda ängel stod ett moln; men molnet skingrades och ängeln vilar nu som brud vid mitt tacksamma hjärta.» Vartill Maria, sakta lösgörande sig ur hans famn, svarar: »Hillman! Det är då ingen dröm — nej — samma blick, som förr vakade över moderns dödssäng, öppnar nu för dottern en himmel av säll-het. — Vad du ser bra ut! Vad den lilla ordensstjärnan klär dig väl! — Ack, att jag finge genom hela världen föra min stolta brudgum och ropa till alla: Han är min — min!» Den bryska övergången från högtravande deklamation till förtjusningen över den utländska orden är betecknande för stycket. Vi återfinna samma stilblandning i Blanches romaner. »Engelbrekt och hans dalkarlar» vann inte samma enhälliga bifall, men har stått sig bättre genom tiderna. Det är ett naivt och trohjärtat drama, bakom vars historiska stoff man spårar de aktuella tidsten-denserna, kravet på en ny representationsordning och de genom 1843 års studentmöte till kokpunkten bragta skandinavistiska sympatierna. Engelbrekt talar om att folken förspillt tårar och blod för att »ge must åt härskarens lagrar», att människorätt och människovärde »äro fastare grundvalar för en tron än erövrade fanor och blodiga valplatser». Ännu sedan han träffats av Måns Bengtssons yxhugg, föres han in på scenen, förenar sin dotter med Jösse Erikssons son Abilgard och profeterar i en melodram — det vill säga en monolog med musik — om en stundande sammanslutning mellan de nordiska 70