BLANCHE SOM DRAMATIKER folken: »Som svenska flickans hand nu vilar uti danske mannens, så skola i en framtid de skilda folken ock förenas.» Engelbrekt och hans dalkarlar är anlagt som ett folkskådespel med sång, dans, lek, stora marschprocessioner och en ganska löst knuten handling, som radar tablå vid tablå. Det skulle närmast kunna räknas till den vid denna tid mycket odlade historiska vådevillen. Som förebilder tänker man närmast på Heibergs folkskådespel, och möjligt är också, att Hertz’ folkvisedrama »Kung Renés dotter», som uppförts året förut, givit Blanche någon impuls. I varje fall passade formen honom utomordentligt väl. Erdmann uppger (anf. arb. s. 226), att Blanche vid förberedelserna till »Engelbrekt» låtit dalmasar och kullor samlas ute på Malmgården, »sjunga provinsens sånger, leka provinsens lekar, uppföra några scener ur sin egen bygds liv». Bergslagsmiljön, som han på mödernet härstammade från, intresserade honom, och han tillvaratog omsorgsfullt alla möjligheter att ge stycket en äkta Dalakostym: man spinner, väver och binder bågsträngar och tagelringar; man dansar folkdanser, leker julbock och »Simon i Sälle», en lek, som Engel-brekts dotter Ingeborg säger sig ha uppfunnit; man dricker ett öl, som fordrar »en strupe som Falu koppargruva». Den gamle Ulf förfärdigar en klocka med slagverk som gåva till den milda drottning Filippa; den är »den första som blivit gjord här i Dalom», förkunnar han till yttermera visso. Och Blanche är ytterst angelägen om att ge sina dalmasar det breda sjungande målföret och de enkla bond-fasonerna. Höjdpunkten häri betecknas av Sven Ulfssons rättframma och av idel lustiga ordstäv bestående anföranden på Köpenhamns slott till kung Erik, som han bjuder på en bit barkbröd; denna motsättning mellan kungen och den enkle dalmasen skulle sedermera både Frans Hedberg och Strindberg uppta efter Blanches mönster. Engelbrekt själv, hans familj och den svarta boven Måns Bengtsson tala däremot de historiska dramernas pompösa rikssvenska. Men trots rätt mycken svulst är det dock en ledigare och friskare ton i deras språk än i Beskows och Börjessons dramer, och man fördrar därför 71