AUGUST BLANCHE åtskilligt, som annars skulle verka outhärdligt: Engelbrekts antiroja-listiska tirader, vilka stundom tyckas klippta ur tidningsspalterna, Måns Bengtssons svaveldoftande mordmonologer och de unga älskan-des blomsterstil. Med alla missgrepp är det folkliga och fosterländska i »Engelbrekt och hans dalkarlar» av äkta ursprung, och man förstår, att det kunnat fängsla en estetiskt mindre bortskämd tid än vår. I någon mån gäller detta hela Blanches teaterproduktion. Han ägde inga förutsättningar att bli en stor dramatiker och åsyftade det knappast. Men han skänkte dåtidens publik vad den behövde och önskade, och med rätta tillskriver honom Sylwan äran av att ha återknutit det alltsedan den gustavianska tiden brustna sambandet mellan scenen och författaren. Han är i själva verket en arvtagare till Envallsson och Hallman och har — med samma begränsning som de — fått deras folkligt improvisatoriska läggning. Då den samtida kritiken beskyllde Blanche för att äga en humor, som blott lekte på ytan och skapade tavlor utan annat värde än ögonblickets, försvarade Onkel Adam honom i ett föredrag på Konstnärsgillet år 1847. Han kallade honom där »den dramatiska konstens Hörberg». Benämningen gör i viss mån skäl för sig. 72