BLANCHES ROMANER nittonde seklets värsta förbannelser i så bjärt motsats till de välsignelser, vilka kunde utgöra dess styrka.» Eftervärlden har svårt att förstå Sues hastiga berömmelse, som inom någon tid efterträddes av en lika hastig glömska. Det var inte han utan Dickens, som med »Oliver Twist» först gjort storstadens fattigkvarter till ett av romanens älsklingsmotiv; det var Dickens som givit kriminalromantiken en social räckvidd och skildrat industrialismens förbannelse. Balzac hade före Sue upptäckt ett underjordiskt Paris med en förbrytarromantik, som bildade en motsvarighet till indianromanernas äventyrsvärld. Men Sue lyckades ställa honom i skuggan, därför att han hade mer sinne för det rafflande och sensationella; han gav Paris’ brottslingsvärld ett för samtiden oemotståndligt fascinerande skimmer. För att få klart för sig Sues tillvägagångssätt kan man jämföra hans Parismysterier med dess efterbildning, Dumas’ »Greven av Monte-Christo». Denna roman spelar ju till namnet i samtidens Paris, men rör sig i en fullkomligt fantastisk miljö. Huvudpersonen, den gåtfulle greven av Monte-Christo, har visserligen utrustats med en del klädsamma Byronposer, men är icke dess mindre i grunden en ädel rövare i hederlig sjuttonhundratalsstil, och romanen bjuder på den gamla skräckromantiken i modern lyxupplaga. Vi införas i praktfulla slott och få se miljoner frikostigt bortslösas; dyrbara smycken, vapen och ädelstenar överflöda till den grad, att läsaren skulle bli lika blaserad som hjälten, om inte hans spänning uppehölles genom raffinerade mord, hämndeplaner och underjordiska fängelsehålor. Sue, som i sina tidigare romaner varit lärjunge till sin vän Dumas, delade hans smak för det magnifika. I »Les mystères de Paris» är den till sjåare förklädde hjälten regerande storhertig i det tyska furstendömet Gerolstein, och vi få till sist skåda honom omgiven av en hovståt, som uppgives inte stå tillbaka för Versailles’. I »Le juif errant» står striden om en jätteförmögenhet på över 200 miljoner, vilka läsaren till sist får förnöjelsen se förvandlas till aska. Men utan att ha Dumas’ glänsande berättarförmåga och hans trots 75