BLANCHES ROMANER noras fattighus funna barn, vilka inte äro syskon. Det är det av både Dickens och Sue ivrigt odlade hittebarnsmotivet, som här möter i en ytterst orimlig variant. Vid den tid, då Almquist skrev denna roman, räknade emellertid Stockholm redan åtskilliga skildrare av sina »mysterier». Som den förste i raden torde man få betrakta Edvard Daniel Sjöberg, vars åren 1843—44 utgivna »Stockholms hemligheter» bildar övergången mellan den »Trasenbergska» skandalgenren och Sueromantiken. Då man börjar läsa verket, tror man endast titeln vara ett lån från Sue, ty alldeles som Walbergs och hans samtidas skrifter ger det en rad porträtt av kända män och kvinnor ur det dåtida Stockholmslivet — bland annat ha vi här den första sentimentala bilden av Emilie Högqvist, avkonterfej ad under pseudonymen Dona Elvira. Mot slutet av boken övergår emellertid författaren till sociala svartmålningar av »det hemlighetsfulla livet i Stockholm». Han skildrar hemska förbrytare, upprörande domstolsscener, renhållningshjonens usla tillvaro och mästarnas omänskliga behandling av hantverkslärlingarna. Det predikas i denna bok emot »den överhandtagande uselheten eller så kallade pauperismen», och både aristokrati och plutokrati fördömas med samma stränghet. Med en helt annan renhj ärtenhet antogs det Sueska maneret av Onkel Adam. Han hade redan förut genom sin läkarverksamhet och sina filantropiska intressen fått ögonen öppnade för skuggsidorna i Stockholmslivet och även efter Dickens’ mönster skildrat dem. Redan i de »genremålningar», som han år 1841 började skriva i Aftonbladet, finnas bilder av smutsiga Stockholmskåkar med låga tak och mörka rutor, genom vilka bleka barnansikten blicka ut, och vi få exempel på superiets härjningar bland de lägre folkklasserna. Han nämner också i förbigående de nya franska författarna Victor Hugo, Soulié och Sue, men ännu utan någon sympati. I den lilla romanen »Får gå» av år 1844 har emellertid Onkel Adam kommit i Sues kölvatten. Man ser det kanske bäst av det tjugonde kapitlet med övertiteln »Djuret». Här tillämpar Onkel Adam på Stockholm den er 79