AUGUST BLANCHE farenhet, som Humboldt en gång gjorde i en underjordisk grotta i Central-Amerika, där växterna voro så olika dem han sett i fria dagsljuset, att han blott gissningsvis kunde bestämma dem. »Om någon gör sig mödan att studera den Pariaskast, som uppväxer ibland oss och som befolkar huvudstadens gator med sjukliga tiggare och våra fängelser med brottslingar, finner han klart, att den till största delen kan anses bestå av fullvuxna barn, som, nästan utan att de själva veta därav, begå brott och som trotsa samhällets lagar nästan med samma känsla av övermod, varmed toreadoren vid en spansk tjurfäktning retar tjuren med sin fladdrande mantel... Och vi bildade, som hålla vackra tal om jämlikhet inför lagen och om de medborgerliga rättigheternas allmänlighet, vi göra ingenting vid saken . . . vi förakta massan, rynka på näsan åt smutsen och trasorna, rycka på axlarna och säga: det där kan ingen människa hjälpa; det är olyckligt att så är — men •— får gå!» Romanens titel, hämtad från en sång av A. F. Lindblad, återkommer gång på gång som ett slags motto för den sociala nonchalansen. »Vi äga således inom det civiliserade samhället människodjur, vilkas list och grymhet komma oss att frukta och att rysa.» Handlingen skall belysa dessa satser. På krogen Svarta riddaren, som besökes av fabriksarbetare, gesäller, sjömän och poliskunder, möta vi en rännstensunge, Per Adolf, som inte bara är yrkestiggare, utan också lärt sig konsten att bedöva och råna herrar, som på ödsliga ställen ta fram pungen för att ge honom en slant. Han umgås med madam Knagg, ställets ruskiga värdinna, hamnbusen Figge och den i utpressning förfarne Lifberg. Alldeles som Oliver Twist blir han upptagen av en välvillig person, en gammal kamrer, och omplanterad i bättre förhållanden. Hans högadliga mor, som inte vill erkänna honom, bekostar hans uppfostran till hantverkare. Men Onkel Adam delar inte Dickens’ optimism. Gossen blir en obotlig supare, och romanen slutar melodramatiskt med att han av sin mor, friherrinnan, anträffas död på gatan, just då hon skall stiga upp i sin vagn för att vända hem från en förnäm bjudning. 80