BLANCHES ROMANER Man kan beklaga, att vårt första medvetna försök till en Stock-holmsroman, C. A. Hagbergs »Ett borgarhus på Köpmangatan», blivit ett fragment och därtill — ehuru delvis tryckt — aldrig utgivet i bokhandeln. Den utförda första delen ger visserligen vid handen, att Hagberg saknade alla gåvor som berättare; gång på gång stockar sig den ganska enkla handlingen. Däremot var han en ypperlig beskri-vare; det ligger en utomordentligt förfinad stämning över hans skildringar av nattliga vandringar i de små gränderna i Staden inom broarna, och hans teckning av livet i ett gammaldags borgarhus ■— efter hans utsago gjord med morfaderns såsom förebild — är pietetsfull och konkret, om han också här och där visar benägenhet för moraliserande. En sorts förebåd till Blanche ger den av Österling citerade lilla passagen om barnen, som leka på St. Gertruds kyrkogård. Denne föregångare har Blanche naturligtvis inte kunnat känna. Däremot har han självfallet läst sin väninna Emilie Flygare-Carléns »Kamrer Lassman», som skrivits 1842, två år sedan författarinnan inflyttat till Stockholm och tydligen med avsikt att ge vår huvudstad dess rätta plats inom romanen. Emellertid kunna hennes försök att med inspiration från Bellman skänka oss livfulla Stockholmsbil-der knappast betecknas såsom lyckade. Det finnes i romanen ett kapitel med rubriken »Ulla Winblad lever än på folkets läppar». Det skildrar, hur den unga klädmäklardottern Lisa på en båtfärd ut till Essingen sjunger »Solen glimmar». Hennes lockar skuggas av en liten halmhatt, schalen har glidit ner från axeln, gitarren ligger vårdslöst i knäet, och över hennes huvud håller den i brun bonjour klädde uppvaktande notarien en parasolett. Klädståndsmadamerna finna Bellman oanständig, men den gamle kamrer Lassman håller ett långt försvarstal för honom, och man slutar med att i all endräkt dricka kaffe i gröngräset. Det är 1840-talets hederliga kälkborgare, som efter bästa förmåga söka agera Bellman. Bättre äro skildringarna från hantverkets värld, fastän de snarast förefalla vara inspirerade från Blanches Frejanoveller och icke synas vara byggda på självsyn. 91