BLANCHES ROMANER Efter mordet på jaktlöjtnanten och hans folk låter fru Carlén en oemotståndlig böjelse driva samman den vilde lurendrejaren Ha-raldsons dotter med den av honom mördade jaktlöjtnantens son. På samma sätt blir hos Blanche den unge Albert Kron, vars far infångat sedelförfalskaren och vars mor förgiftats av den hämndlystna zige-nerskan, förälskad i dennas dotter, Julia. Man observerar också, att zigenerskan på ett ställe kallas »Knapekullas ros». Emellertid låter Emilie Flygare-Carlén utgången i sin roman bli tragisk, under det att Blanche på vanligt sätt ordnar allt behagligt för sina älskande, som inte nämnvärt synas besvärade av det förflutnas dystra minnen. Deras samvaro på de vackra gårdarna kring Edsviken — så kära för Blanche sedan gymnasistårens sommarkonditioner — gestaltar sig snarast till en älskvärd idyll, som då och då avbrytes av zigenerskans vilda hämndförsök. Så småningom blir hon emellertid sinnesförvirrad och irrar runt i känslan av att vara en osalig ande, sjungande Stag-nelius’ »Näcken». Också här ha vi tydligen att räkna med en impuls från fru Carléns roman, där den yngste av bröderna Haraldson, Anton, vilken som tolvårig varit vittne till mordet, sedermera blir vansinnig och ständigt fantiserar om Näcken. Till sist blir emellertid zigenerskan intagen på Danviken och dör en fridsam död med ett småleende på läpparna och dottern vid sin huvudgärd. Det patetiska ligger nu en gång inte för Blanches röst. Han har ansträngt sig för att skapa en demonisk gestalt av den passionerade zigenerskan utan att lyckas. Varje gest, varje replik är skärande osann. Trots all falsk retorik ha dock själva inledningskapitlen med scenerna från Nybrohamnen och Hästholmen en oförneklig fart; här är också den unga, hängivna tattarflickan en helt annan och vida bättre tecknad figur än den övriga romanens av hämnd vrålande »hyena». Hos en mot starka sensationer härdad eftervärld verka Blanches försök att jaga kalla kårar oftast enbart muntrande. Vilket felgrepp har han inte begått vid skildringen av Stockholms skarp-rättare, »den trevlige gamle»! Denne vurmar för allt, som erinrar om hans yrke; hans tobaksask har en knopp av ebenholts, förestäl 105