AUGUST BLANCHE lande ett människohuvud; på väggarna i hans bostad hänga huvuden av kungar och andra märkliga personer, och över hans huvudgärd »ett färglagt träsnitt föreställande den olyckliga drottning Marie Antoinettes avrättning under guillotinen». I ett skåp på väggen hänga hans kära bilor, och då zigenerskan gör sitt inträde hos honom, mumlar han med en sidoblick åt henne ohörbart mellan tänderna: »Vilken gudomlig hals! så vit, så lång och ändå så fyllig! . . . det vore läcker-bischen det för vännerna därinne.» Blanche har sedermera i »En prästmans anteckningar» ägnat en av sina roligaste noveller åt skildringen av ett barnsöl hemma hos innehavaren av samma befattning och där givit en förbluffande olik bild av honom. Han är en man på några och trettio år, klädd i fina svarta kläder med ett blekt ansikte och det mest artiga och förekommande sätt. Hans våning är smakfullt möblerad, och hans traktering och viner så ypperliga, att kyrkoherden i upprymd stämning slutar sitt skåltal för den nye världsborgaren med en hjärtlig önskan, »att sonen måtte värdigt träda i sin aktningsvärde faders fotspår». Och klockarn yttrar på hemvägen: »Give gud, det vore många så’na rackare i församlingen!» Endast hos en del mer episodiskt uppträdande personer i »Banditen» röjer sig Blanches realism. En utmärkt typ är den buttre och hederlige polisgevaldigern Kron och ännu bättre hans präktiga, men koleriskt grälsjuka hustru. Förträfflig är också danslärarinnan mamsell Vahlgren, som gärna berättar hur hon i sin första ungdom såsom figurantska vid baletten en gång var »nära fördärvets brant» på en operamaskerad, där hon uppvaktades av en kavaljer ur diplomatiska kåren, då lyckligtvis det skott smällde, som kostade Gustav III livet, och kurtisen avbröts: »Hur mången gång har jag icke tackat himlen för detta skott!» Ypperlig är också traktören Christoffer Pung, som med griffeltavlan i handen står bakom sin disk, trumpen, knarrig och missnöjd, då han vet att alla hans gäster skämta om hans jättelika röda näsa. Men i sin helhet är romanen Blanches mest svulstiga och sensationella, samtidigt som den i skildringen av de två älskande. 106