Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Blanches romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANCHES ROMANER
som samtiden var böjd att tillskriva honom. Han fick till det yttersta
tillvarata de uppslag, som verklighet eller samtida romandiktning
försåg honom med. En komparativ analys av hans romaner skulle säkert
ådagalägga, att rätt litet i dem härstammar från hans egen fantasi.
Också för det, som under romanens senare del blir det väsentliga,
skildringen av hjältinnans konstnärsbana som operastjärna, byggde
han säkert på verklighetsunderlag. Såsom Landquist påpekat, har
här Mathilda Ebeling stått modell.
Enligt Ridderstads berättelse i »Regnbågen» hade Blanche råkat
Mathilda Ebeling, dotter till en fattig flöjtist, redan då hon var barn.
Då han en afton med en god vän åkte släde till Stallmästaregården,
hade en liten trasunge ställt sig på ena meden och till sist fått följa
med. Sedermera hade Blanche återfunnit henne som sextonåring vid
Lindebergska teatern, där hon var anställd, och tagit sig an hennes
vidare utbildning. Genom hans förmedling fick hon debutera vid
Kungliga teatern och komma in i dess elevskola, och Gynther har
funnit, att hon år 1846 bodde hos August Blanches mor; hon kallas
då aktriselev. Då Blanche skrev sin roman, var hon redan fast
anställd vid Operan, och det knöts mycket stora förväntningar till henne.
År 1848, samma år som »Första älskarinnan» utgavs, reste hon till
Paris för att under Garcias ledning utbilda sin röst och fick efter två
års vistelse där engagemang vid Berlins stora opera, där hon även
skördade lagrar. Det betraktades som en stor förlust för den lyriska
scenen, då hon dog i Berlin av lungsot i december 1851.
År 1848 hade Mathilda Ebeling ännu inte upplevat Olivia Heusers
utländska triumfer, men det var lätt att förutse, att hon skulle komma
att göra det. Alldeles som Mathilda Ebeling är i romanen Olivia
Heuser från början en liten trasunge, som får slantar för sin vackra
sång på gatorna. »Hon är konstnär, herre, hon sjunger och kvittrar
som en lärka om våren.» I pensionen sjunger hon som »en morinna
med ekvatorns eld i hjärtat». Och då hon uppträder på teatern i
Göteborg, säges det bland publiken: »Er Jenny Lind, som Stockholm
så mycket skriker om, är ett intet emot Olivia Heuser.» Alms
blan
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Apr 29 23:43:38 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lammbla/0115.html