AUGUST BLANCHE dade känslor av faderlig beskyddare och förälskad torde också motsvara dem Blanche vid någon tidpunkt hyst för henne; i ett brev från Berlin i september 1850 till svågern Carlstedt erinrar han om »det alltför kärliga förhållande», som varit rådande mellan honom och den unga sångerskan. Samtiden trodde sig också veta, att Blanche — om hans ekonomiska förhållanden medgivit det — skulle ha önskat att gifta sig med henne. Emellertid var Blanche alltför klen psykolog för att kunna få ut något ur detta kärleksmotiv, och även om man märker, att han i skildringen av Olivia Heusers överspänt livliga och känsliga temperament sökt återgiva Mathilda Ebeling, sådan han tecknar henne i brev, stannar det vid blotta ansatsen. Den mest underhållande personen i romanen blir därför den vilde mjölnaren Broms, som utan alltför stort sammanhang med den övriga handlingen stjäl, mördar och rymmer ur Karlstens fästning, allt med oförneklig brio och ett trots de hemska svordomarna oförbrän-neligt humör. Vid ett tillfälle, då han överfallit en gästgivarskjuts, påpekar Blanche själv, att scenen är »vanlig i rövarromanerna». Han hade lärt deras konst att åstadkomma spännande och sensationella förvecklingar. Av Stockholmsskildring finnes det ganska litet i »Första älskarinnan». Tredje kapitlet börjar med en skildring av Södermalm, tydligen avsedd att bli ett motstycke till Blanches beskrivningar av andra stadsdelar i de tidigare romanerna. Det stannar emellertid vid teckningen av en liten gård högst uppe på en klint av Skinnarviksbergen. Sedermera låter Blanche genomgående sin roman spela på Norrmalm, utan att dock här ge något egentligt nytt. Hans oresonliga lokalpatriotism kommer fram i de satiriska slängar, som han i förbigående ger Göteborg och dess invånare vid Olivia Heusers gästspel där. Den år 1849 utgivna korta romanen »Kråknäset» har sin egentliga märklighet däri, att den hämtat namn och tydligen också sitt uppslag från en gammal kåk vid »Nya Vägen» på Norrmalm, som inledningen ypperligt beskriver. Det är alltså samma manér, som Blanche 110