AUGUSTBLANCHE åtog sig journalistiskt arbete i Aftonbladet. Han skrev där under signaturen Widar en del politiska kåserier, och från och med nyåret publicerade han i följetongsavdelningen under eget namn »Berättelser efter klockaren i Danderyd». Blanches ursprungliga avsikt var tydligen att utnyttja sina minnen från ungdomstiden, och berättelsecykelns bästa del är inledningen, som skildrar Blanches vistelse såsom femtonårig informator på Nora gård. Hans uppgift var att läsa med arrendator Grönlunds son; arrendatorn själv var en slarver, under det att hustrun var en rask och driftig kvinna. Vi få se en skymt av den fullkomligt försupne kyrkoherden i Danderyd, tydligen Per Daniel Lundström, som redan stått modell för doktor Libius i »Amo-rina». Man får också en hemtrevlig bild av klockargården i Danderyd, där Blanche tyckes ha varit en gärna sedd gäst och uppbyggt värdfolket med att läsa högt ur de rövarromaner, som då utgjorde hans favoritlektyr. Då han en afton läser ett hemskt kapitel ur »Den store Mazarino», anmärker klockarhustrun på det orimliga i denna bok, under det att klockaren Malm genmäler, att den därför ej behöver vara osann. »På det lilla område, som varit min verkningskrets, har jag erfarit och bevittnat rätt mycket, som, om jag förut läst det i en roman, jag säkerligen då tagit för bara dikt.» Och han börjar nu själv förtälja de fem berättelser, som utgöra själva cykeln. Redan inledningen ger trots sin verklighetsram vid handen, att Blanche denna gång inte tänkte avstå från sensationella motiv; antagligen ansåg han sig genom dylika bäst kunna tillfredsställa Aftonbladets följetongsläsare. Endast den första novellen, en lustig anekdot om Karl Johan och greve Brahe, tyckes ha något verklighets-stoff att bygga på. Redan med den andra novellen, »Smörblomman i Danderyd», är man inne i en rätt otrolig och romanesk intrig. Den handlar om en ung flicka, som försmått sin forne lekkamrats kärlek därför att hon en kväll på Operan i Stockholm förälskat sig i den avgudade tenoren Sällström i »Lilla matrosen». Då hennes barndomsvän gifter sig med en annan, gripes hon emellertid av poetiskt vanvett och slutar på hospital. I den tredje av berättelserna 124