BILDER UR VERKLIGHETEN ducera hjälten på ett lika konstlöst sätt. Huvudsaken är att figuren får framträda fullt levande och att poängen kommer till sin rätt. Till och med sagans bekanta förkärlek för tretalet har anekdoten behållit. »Tre saker ha förstört min lycka», klagar den stackars kyrkonotarien Isak Domnerus, »och det är ölost, en knähund och en raket.» Så följer den ypperliga berättelsen om hur han förspillt ett gott parti, då han efter att i fjorton dagar ha trakterats med ölost av sin blivande svärmor en dag sorgsen skjutit ölostglaset åt sidan, hur han råkat dränka en grevinnas lilla knähund Netta, då han skulle lära den simma, och därigenom försinkat sin ämbetsmannakarriär, och till sist hur han, en gång utbjuden på sommarmiddag till presidenten i verket, råkat tända eld på en samling raketer, av vilka en gjort presidenten vindögd för flera månader och tvungit Isak Domnerus att lägga in om avsked, vilket genast bifölls, »det enda bifall han under hela sin tjänstetid lyckats vinna». För berättelser av denna folkliga art lämpa sig de enkla motiven bäst. »Tvenne grovsmeder» handlar endast om en sammandrabbning på hovslagarnas kvartalssammankomst mellan två grovlemmade smedsmästare men skildrar detta slagsmål med en pojkaktig förtjusning och en elementär kraft, som erinra om Björnson; Blanche har här som sagesman kunnat åberopa ett ögonvittne, sin styvfar, som för honom skildrat hur vid detta nappatag »väggarna skälvde, golvet suckade och stycken av takgips föllo ned i den halvfyllda bålen». »Med eller utan slagsmål, allt efter som ni behagar, men helst med», är ju också Kalle Utters devis. Med sin osvikliga självkänsla, sin onyttiga lärdom i hebreiska, sitt orubbliga översitteri över alla brackor och sin jovialiska stridslystnad har han blivit en sorts nationaltyp, en odödlig inkarnation av den akademiska överliggaren. I Uppsala har han tillbragt sin tid med att piska upp gesäller och fågelbönder, sjunga andra bas i studentsången och traktera de största grytlocken i turkiska musiken. Det förefaller detta jättestarka naturbarn självfallet, att de muntrationer, som uppskattats av hans studentkamrater eller hemma hos hans far tunnbindaren, också skola 133