AUGUST BLANCHE Blanches tidigare. Victor Ekströms hjältedåd för att rädda sin kamrat vid skådespelarsällskapet, »den heliga Cecilia», undan ett henne förhatligt äktenskap, och hans senare försök att befria den unga grevedottern, med vilken han en gång åkt kälke, från hennes ovärdige make, gå i alldeles samma stil som Blanches tidigare romanhjältars, vilka ju också haft till specialitet att uppträda som räddande änglar. Men Blanche själv lägger inte huvudvikten vid denna intrig, som han behandlar något ironiskt och som för övrigt passar rätt väl samman med den halvt sentimentala, halvt burleska teatermiljö, som hela verket rör sig i. Den röda tråden i handlingen är ju, att Victor Ekström, som visar sig så rådig i alla livets andra skiften, blir ohjälpligt tafatt så fort han kommer in på scenen. Och själva tyngdpunkten ligger på teaterskildringarna, särskilt av de komiska förhållandena vid landsortstrupperna. Dessa hade just vid den tid, då Blanche skrev »En skådespelares äventyr», behandlats av Hedberg i hans 1857—58 utgivna »Fyra år vid landsortsteatern», men Blanches erfarenheter av landsortsscenen, som han kände både genom egna resor i olika delar av Sverige och genom sina halvsyskons berättelser, äro av mycket gammalt datum. Redan i hans första självständigt utgivna litterära opus, »Sara Widebeck» av år 1840, finnes infogad en liten karakteristik av landsortsteatern, det enda intressanta i denna annars så barnsliga parodi på »Det går an». Det talas här om hur landsortens skådespelare stundom måste uppträda i lador, där det under vintern bildat sig hal is på scengolvet. »Ej under därför att dessa landsortskonstnärer på scenen förefalla livligare än på de ordentligare teatrarna — de skrika förfärligt ut sina partier, liksom ville de därigenom tvinga de skallrande tänderna till lydnad, och begagna alltid stora och täta gester både med armar och fötter, förmodligen för att hålla sig varma -—■ ty att finna snö i en blomstrande lustpark eller regndroppar i en lysande furstlig salong hörer till dessa truppers vardagshistoria.» Man erinrar sig, att det är i en lada med otätat tak man i »Ett resande teatersällskap» spelar. I »En skådespelares äventyr» får Vic 144