AUGUST BLANCHE ning var samtidens viktigaste, »upprättandet av det olyckliga Polen såsom det enda säkra värnet mot Österns vilda horder». Det ligger ingen sofistik i denna Blanches uppfattning. Ryssland var för honom ärkefienden; han hade upplevat den våldsamma skräcken för ett anfall därifrån, som var så spridd vid slutet av 1830-talet. Så fort Rysslands intressen komma med i spelet, blir för Blanche allt annat sekundärt. Fastän principiellt skandinav kom han därför att ställa sig emot Sveriges intervention i det dansk-tyska kriget. Han är inte långt från att anse det som en fördel om Danmark bleve tyskt; vi finge då två mäktiga grannar i stället för en vid Östersjön och kunde vid eventuellt angrepp från Ryssland erhålla hjälp från Tyskland. Det är karakteristiskt, att den ståndpunkt i den dansk-tyska frågan, som annars intogs av de försiktiga realpolitikerna, av Blanche får tillslutning på grundval av ett resonemang, som i skaldepolitisk utopism överträffar motståndarnas. Hans avoghet mot ett ingripande på Danmarks sida dikterades också av att det skulle skjuta åt sidan vad som för honom framför allt var en hjärtesak, bistånd till Polens befrielse. »För Danmark, vår frände, talar blodsbandet; för Polen, främlingen, tala blodströmmarna. Det förra försvinner i forsen av de senare.» Vid 1863 års olyckliga polska uppror hade han både i borgarståndet och i pressen påyrkat, att Sverige, om mänsklighetens röst ej kunde göra sig hörd, skulle rusta sig till »ett nytt heligt krig». Och han drömde om att vårt land tillsammans med västmakterna genom Tyskland skulle slå sig fram till Polens räddning. »Det vore en äkta riddar-strid för den rättvisaste sak, och vars följd, vars belöning bleve den skandinaviska nordens frihet och lugn och det för evärdeliga tider.» Högst av alla samtidens frihetshjältar satte Blanche Garibaldi, som efter intåget i Neapel, då man bjöd honom marskalkstavar och »miljoner i guld», avvisade allt och nöjde sig »med några få trän på Caprera, dem han med egen hand planterat». Blanche var undertecknare och antagligen ofta författare till de vältaliga adresser, varmed Garibaldi firades från svenskt håll vid olika tillfällen. För hans räk- 168