BLANCHES SENARE LIV Avtäckandet av Karl Xll:s staty. Träsnitt av O. A. Mankell och A. G. Haf-ström 1868. ning insamlades »kanoner och klingor av vårt goda svenska järn». Lyckligtvis förfogade denne republikanske idol över en lika klangfull vokabulär. Då de av Blanche ledda Poltavafesterna pågingo, kom en adress från Garibaldi, som förkunnade, att han, om Sveriges frihet och oberoende komme i fara, skulle bönfalla kung Karl »om äran att få draga mitt svärd i de tappra svenska krigarnas led, vilkas namn äro oskiljaktiga från minnet av Karl XII:s lysande segrar». Sitt mest oförgätliga tal höll också Blanche vid det möte på börssalen, som anordnats med anledning av Garibaldis fängslande vid Aspromonte. Blanche förklarade honom stå »högre än Aspromontes höjder, högre än jorden, han står nära Gud». Och vid tanken på att en tid skulle komma, då denne oförliknelige hjälte inte längre skulle finnas till, avbröt sig Blanche plötsligt med darrande röst och strömmande tårar: »Jag förmår ej säga mera. Ämnet överväldigar mig.» Med sitt brinnande intresse för samtida utrikeshändelser kände sig Blanche dock aldrig frestad att ingripa som amatördiplomat, såsom hans kollega Sturzen-Becker till sin egen skada gjorde. Med sin naturliga frispråkighet var han inte danad till konspiratör. Han var öppen frondör och hoppades säkert liksom sin vän Carlén att en 169