61, rad 27. För påpekandet av denna tidningsuppsats och sambandet mellan novellen och »Magister Bläckstadius» står jag i tacksamhetsskuld till docent Alf Kjellén. 66, rad 19. Sjövall, som fått behålla sitt verkliga namn, hade avlidit fjorton år innan Blanches stycke hade sin premiär. Däremot dog förebilden till Öländer, Evert Lemke, först på 1850-talet som bryggeribokhållare i Uleåborg. Hans konsumtion av starka drycker, senast dokumenterad av Yrjö Hirn i »Teater och teaterstrider i 1800-talets Finland», tyckes ha gjort honom mer skickad för denna befattning än för scenen. 69, rad 23. Den omtrycktes under titeln »Döden bland blommorna» i »Tavlor och berättelser». 72, rad 7. Det uppfördes för övrigt sista gången så sent som 1916 på Svenska Teatern och har i Stockholm gått minst tvåhundra gånger. 74, rad 21. Se härom Victor Svanberg: »Rydbergs romanfragment ’Be-noni Strand’ och femtitalsliberalismen», Samlaren 1921, samt Erik Lindström: »Walter Scott och den historiska romanen och novellen i Sverige», Göteborg 1925. 75, rad 10. Denna jämförelse göres av Balzac själv, som var medveten om att ha Cooper till läromästare. I »Père Goriot» säges Paris med sitt myller av olika existenser likna »en skog i Nya världen, där tjugo olika folkslag röra sig, såsom Illinoisindianerna, huronerna, som leva av de olika sociala klassernas alster... Några jaga efter hemgift; andra jaga efter konkursbon, somliga fiska samveten, andra sälja sina kunder med bundna händer och fötter.» 77, rad 4. Blanche säger sig i den ovan citerade nekrologen ha varit med om ett sammanträde av möbelarbetare i Paris, vilka bildat en förening efter det i »Parismysterierna» beskrivna mönstret. 79, rad 24. Se härom Hilding Lundberg: »C. A. Wetterberghs sociala författarskap», 1943. 81, rad 9. Om detta verk se Alf Kjellén i Samfundet S:t Eriks årsbok 1943. 87, rad 33. Kanske ha några dylika rykten nått Blanche genom den fru Strömberg, »änka efter en stockmästare och god vän till modern», som enligt Erdmann (anf. atb. s. 224) skulle ha givit honom grundstommen till romanen. I »Vålnaden» omtalas i förbigående en fru Strömberg som klädmäklerska. 91, rad 13. Österling: »Minnesteckning över Carl August Hagberg», Sv. Akad. Handl. 1920, Stockholm 1921, s. 52 f. 91, rad 19. Jämför Alf Kjellén: »Emilie Flygare-Carlén», Stockholm 1932, s. 264 ff. 95, rad 20. Så vitt jag kan se, har Blanche i dessa historiska partier delvis ordagrant följt Bahrs »Stockholm, en handbok för resande», Stockholm 1841. 103, rad. 3. Pauli, som verkligen innehaft ett institut för gymnastik och idrott i St. Petersburg, tyckes dess bättre inte ha haft det förakt för 176