Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Filosofien i Oeconomia Regni Animalis - Viljelifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
skapliga forskningen med dess förvärldsligande följder åt
sidan, att välja anima till enda ledsagarinna och fullkomligt
afstå från sinneskunskapens irrbloss.
Tydligast märka vi kanske denna begynnande personlig-
hetsklyfning, denna allt starkare tendens åt mystiken i hans
skildring af viljelifvet i Oeconomia.
Swedenborg karakteriserar i öfverensstämmelse med Leib-
niz 1 viljan såsom en sträfvan (conatus) tillhandling. Viljaär alltså
potentiell handling, eller, såsom Swedenborg uttrycker det, hand-
ling är perpetuell vilja, och därför värderas handlingen efter
viljan. (Oec. II, 318.) Det är med stöd af denna uppfattning
Swedenborg kommer att identifiera frälsande tro med sedligt lif.
Viljan går hos människan parallellt (pari passu) med för-
ståndet (Oec. II, 321), och Swedenborg tänker sig viljeaktens
tillkomst på ett analogt sätt med kunskapens. Hvarje för-
nimmelse i animus har en kärlek (amor) till följeslagare, som
upptänder den och är själfva dess lif. (Regn. An. VII, s. 175.)
Från anima nedströmmar med det gudomliga ljuset också den
gudomliga värmen, kärleken. Mens står i centrum. Animus’
begär, sinnenas lockelser söka nedifrån att hindra det att låta
leda sig af den kärlek till det högsta goda, som utströmmar
från anima. På detta sätt finnes det inom oss en inre och
en yttre människa, som ständigt kämpa mot hvarandra.
(Oec. II, 321.) Det försiggår inom oss samma kamp som
mellan Gud och djäfvulen. (Regn. An. VII, s. 219.)
I sig själfva ha de jordiska drifterna intet förkastligt. De blifva
skadliga därför att de afleda våra tankar från det himmelska,
och om mens okontrolleradt öfverlämnar sig åt deras led-
ning, kan hela dess rike dränkas i själfsvåld. (Oec. II, 324.)
De ha ett öfvertag öfver inflytelserna från anima, därför att
de senare ligga öfver räckvidden af vårt förnuft. (Oec. II, 323.)
Det är mens, som håller de båda vågskålarna och fäller
utslaget genom sitt omdöme. I dess frihet att jaka eller
förneka hvad som kommer inom dess sfär, består det fria
valet. (Regn. An. VII, s. 158.)
1 Se Essais dc Théodicée L. I, 22. ff. Öfverensstämmelsen med Leibniz
sträcker sig äfven till andra delar af S-s skildring af viljelifvet. Jag går emel-
lertid här ej närmare in på dem, då de ej beröra den väsentliga uppfattningen
af viljan, som ju är grundskild från Leibniz’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
