Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Korrespondensläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
ligare angifva, att de ljusförnimmelser, som han hittills ledts
af i sin forskning, också kunna vara falska irrbloss. Han
talar nämligen (R. A. II. 401) om att som följeslagare till de
kroppsliga idéerna sälla sig vissa kraftlösa och fosforliknande
eldar (fatui quidam ignes et quasi phosphori), som falskeligen
föregifva sig vara själfva lifvets ljus. Det är kroppens,
animus’ och själfva mens’ eldar.
I grunddragen behåller Swedenborg visserligen det psyko-
logiska system, som vi känna från Oeconomia, men den intui-
tion, som han där med anslutning till Locke antagit, har för
honom nu alltmer öfvergått till att bli en form af högre
känsla, ej blott en form af högre förnuft. Den har med ett
ord fullkomligt blifvit till den mystiska extasen, föreningen med
det gudomliga, som endast nås på trons, på den gudahän-
gifna kontemplationens väg. Då han i prologen till Reg-
num animale skall skildra den högsta formen af mänsklig
kunskap heter det: »Framför allt måste mens vara ren, och
tänka på universella ändamål, hela människosläktets lycka
och gudomlighetens ära däraf; då gjutes Sanningen från sin
himmel in i våra förnuft, ty därifrån emanerar den helt
och hållet såsom från sin källa. Plato sade ofta — enligt
hvad filosofen berättar — att när hans själ var i kon-
templation, han tyckte sig njuta det högsta goda med en
otrolig vällust. Han kände sig liksom stelnad i förundran,
då han kände sig vara en del af den högre världen och i
det klaraste ljus kände sig hafva nått lifvets odödlighet: till
sist föll hans intellekt, tröttadt af denna kontemplation, ned
till fantasi, och när detta ljus svek, blef han sorgsen. Då
han på nytt lämnat kroppen och vändt tillbaka dit igen,
kände han sin själ öfverflöda af ljus och detta inflyta i
kroppen. Och på ett annat ställe: Själen stiger upp liksom
löst från kroppen och upplyses; då den åter stiger ned, för-
mörkas den, men sedan stiger den renad åter unjp.» jOch
Swedenborg tillägger själf: »Verum hoc ignotis Torsiféur ut
fabula narratur.» (R. A. I. 12.)
Källan för detta föregifna Platocitat är Aristoteles’ teologi,
och det utgör i själfva verket endast en reproduktion af
Plotinos’ berömda skildring af jagets uppstigande till ideal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
