Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. »De Cultu et Amore Dei» - Redogörelse för innehållet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i66
i de flesta punkter alltjämt stod fast vid sin gamla uppfatt-
ning. Det är nämligen ett karakteristiskt drag hos Sweden-
borg, att han äfven efter den omvändelse, som han genom-
gått under dagbokstiden, fortfar att betrakta sina gamla na-
turvetenskapliga verk med sympati. Han ansåg nämligen,
att Gud redan från början preparerat honom för den mission
han skulle fullgöra och att hans naturvetenskapliga verksam-
het var ett led i denna förberedelse. I ett bref till Oetinger
från 1766 (Tafel II s. 257) säger han, att han först af Her-
ren infördes i naturvetenskaperna och på det sättet prepare-
rades från år 1710 till 1744, då himlen öppnades för honom.
Det är denna mellanställning mellan vetenskaplig framställ-
ning och dikt, som gjort kompositionen i De Cultu et Amore
Dei så svåröfverskådlig. Jag anser därför en kort framställ-
ning af dess innehåll vara oundgänglig, då man eljest ej kan
få någon uppfattning om verkets egentliga syftemål, långt
mindre om dess poetiska värden.
I ett ståtligt företal berättar författaren, hur han en höst-
dag, då han försänkt i sina tankar vandrat i en vacker lund
och sett bladen dala ned från träden, fattats af vemod vid
tanken på årstidernas växlingar och kommit att tänka på att
äfven världen själf upplefvat sin barndom och ungdom —
guld- och silfveråldrarne — och ingått i den sista perioden,
järnåldern. Han erinrar om att de gamle vise, »som hade
sin själ mer skild från kroppen än vi och därför voro när-
mare himlen», insett, att tider, bättre än deras egna gått
före, och därför lärt, att i skapelsens begynnelse gudarne ned-
stigit från sina stjärnor för att vänskapligt umgås med män-
niskosläktet och att jorden varit en enda trädgård, där
våren ständigt rådde och milda västanvindar fläktade. Med
ett dylikt proscenium öppnade de gamle vise vår synliga
världs skådeplats, ty i dess enstaka scenerier, foster och
produkter, lefvande och döda, sågo de en tydlig bild af den
universella ordningen, att allt börjar sin existens från sin vår
eller barndom. På samma sätt vill författaren här betrakta
själfva universums anlete i speglingen af de enstaka tingen
och därigenom få veta tidernas och åldrarnes öden.
Hela denna framställning är, som ofvan nämnts, lånad ur
slutkapitlet i Principia, men de idéer, som ligga till grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
