Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. »De Cultu et Amore Dei»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
tade gräset med dagg. I midten af detta »paradis inom
paradiset» växte ett fruktträd, lifvets träd, som bar ett ägg,
i hvilket naturen dolt sina högsta skatter (a. a. 32). Då na-
turen fulländat skapelsen af detta ägg, befruktades det af
den högsta själen (Suprema mens), hvilken såsom själfva
lifvets sol i det alstrade den öfverhimmelska formen, anima,
som är delaktig af det oändliga. Denna anima, en utstrå-
lad gnista af den högsta själen, brann af en helig eld, af en
åtrå att på sina vingar få sänka sig ned från den höga borg, där
hon hade sitt säte, ända ned till jordens lägsta ting för att,
sedan hon genom sinnena njutit jordens fröjder och förvandlat
dem till saligheter (felicitates), på nytt stiga upp till himlen och
berätta om dem (a. a. 33—34)- Jag påpekar i förbigående, huru
tydligt man i denna framställning märker det nyplatonska in-
slaget. Själen, som i den öfversinnliga världen varit en del
af världssjälen, drifves af en inre nödvändighet att sänka
sig ned till den värld, som är under henne. Men det är
endast för att på nytt uppstiga till den högre värld, som
hon genom sin kännedom om den lägre lärt sig att rätt vär-
dera.1 Till och med bilden om själens vingar förekommer
ju på flera ställen hos Plotinos, som öfvertagit den från
Plato. Emellertid gäller ju detta förlopp hos Swedenborg
endast den första människosjälen. Ur denna själ fortplantas
sedan de andra. Därigenom undviker Swedenborg nu såsom
förut att acceptera preexistensläran.
Själf en afbild af den högsta själen, börjar nu anima att
med sina strålar inom ägget uppbygga en mikrokosm efter
mönstret af makrokosmen. Hela naturen var henne en under-
dånig tjänarinna vid detta verk. Ej blott lifvets träd, utan
också träden rundt omkring skänkte ägget af sin saf. Solen
vågade ej direkt med sina strålar nalkas detta ägg, som
skimrade af andligt ljus, utan lät dem först passera genom
frukter för att på detta sätt få sin värme mildrad. Den
vårliga västanvinden blåste, men vågade ej tränga in i ägget
för att ej fördärfva den väfnad, som just börjat skapas
därinne. De kringstående buskarne sträckte ut sina kvistar
såsom armar för att lindra den löfbeklädda moderns börda,
under det att andra inredde en vagga, som de bäddade med
1 Zeller, a. a. III, 2 s. 513.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
