Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. »De Cultu et Amore Dei»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i78
som körsvennen, som sköter tömmarne och styr oss så-
som ryttaren styr hästen; han fördunklar våra själar och
öfvertygar oss att vi sitta som höfdingar eller ledare i vag-
nen.» (a a. 59.)
Det är klart, att denna ökade känsla af den mänskliga
viljans maktlöshet står i samband med Swedenborgs religiösa
grubbel under kristiden. Han låter också Adam till sist för-
klara, att han brinner af begär »att blifva ej sin egen utan
Hans». Det är ju samma bön, som så ofta under dagboks-
tiden gått öfver hans läppar.
Men huru beroende af vår kärlek vår vilja än är, blir
det dock den och ej förståndet, som gestaltar våra öden både
här på jorden och i lifvet efter detta. Redan under dag-
boksperioden hade Swedenborg närmat sig den uppfattning,
som sedermera i utpräglad form kommer fram i hans teologi,
att det ej är förståndet, som leder viljan, utan viljan, som
leder förståndet, att viljan är det primära, förståndet det se-
kundära. (Jf. D. D. A. 244 och A. C. 1555.)
I De Cultu et Amore Dei illustrerar han förhållandet
mellan förstånd och vilja genom ett utförande af bilden om
den andliga solen. Af det ljus, som utstrålar från denna,
skapas den intellektuella synen, förståendet af sanningen, un-
der det att den värme, som solstrålarne föra med sig, är kär-
leken, upphofvet till känslan af det goda (a. a. 63). Ljuset
och värmen äro skilda från hvarandra, det ena kan finnas
utan det andra. Vi kunna förstå sanning och därigenom
urskilja det goda; men förmågan att känna det, att affek-
teras af det kommer ej från ljuset, utan från värmen. Vårt
förnuft (mens) är likt en trädgård. Om det ej med sol-
ljuset följer värme, blir ljuset lika maktlöst som vinter-
solen. Löfven gulna och frukterna falla af: förståndet faller
i mörker, och viljan är maktlös. Men om ljuset förenas med
värmen, blir det vår och sommar: allting förnyas, gror och
blomstrar. Det är sanningarnas och godheternas blomster,
som växa fram i mens (a. a. 62, 63, 67). Det är såsom
Stroh i sin ofvan anförda uppsats (s. 45 f.) påpekat, punkt
för punkt samma framställning, som sedermera skall möta
oss i hans teologiska verk.1
1 Jf. t. ex. De Divino Amore n:r 83—89.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
