Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Gud och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skin
260
hufvud, stjärnhimlen kroppen från halsen ned till nafveln,
under det att vår sublunariska värld utgör den nedre delen
af bålen och extremiteterna.1 Och pa samma sätt framhåller
Paracelsus, att då alla jordens stoff ingått i människoorga-
nismen, så är människan mikrokosmen och omvändt världen
den stora människan: »Dann die gross Welt hatt alle mensch-
liche Proportiones, Diuisiones, Partes, Membra &c. wie der
Mensch .. . Darauff folgt nuhn, dass Himmel und Elden, Lufft
und Wasser ein Mensch ist in der Scientia.»
Men om också elementen till denna lära återfinnas litet
hvarstädes i antik och modern naturfilosofi med magisk eller
astrologisk tillämpning, måste man dock här liksom i fråga
om korrespondensläran tillskrifva Swedenborg en viss origi-
nalitet i bearbetandet af de främmande uppslagen. Hos ho-
nom bli de i sin konsekvent paradoxala utbildning ett medel
i sträfvandet att uppfatta allt såsom organiskt. Inom naturen
har allt relation till människan, sträfvar mer eller mindre full-
komligt mot den mänskliga formen. Vi kunna skönja det
ej blott hos djuren och växterna, utan också inom mineral-
riket. Jorden vårdar fröet i sitt sköte och bringar det att
sätta grodd, hafsbottnen föder koraller och grufvornas me-
taller blommor. Hvarje rike i naturen sträfvar upp mot det
närmast högre, därför att det i hvarje naturlig form finnes
en bild af människan. (D. D. A. 61—62, 317.) Alla natur-
liga processer måste vi därför se i analogi med de mänsk-
liga. All sträfvan blir kärlek, alla kosmiska förbindelser äk-
tenskap. Det finns ej något, som ej har sin gifna plats så-
som del i en människa. Och öfver vårt synliga universum
höjer sig människoformen i allt mer gigantiska proportioner.
’I Opera anf. uppl. s. 61: »Primum igitur illud aduertendum, uocari a Mose
Mundum, hominem magnum. Nam si homo est paruus mundus, utique mundus
est magnus homo, hinc sumpta occasione, tres mundos, intellectualem, coelestem
et corruptibilem, per tres hominis partes aptissime figurat, simul indicans, hac
figura, non solum contineri in homine mundos omnes, sed & quae hominis pars
cui mundo respondeat, breuiter declarans. Cogitemus igitur in homine tres par-
tes, supremam caput, tum quae a collo adjumbilicum protenditur, tertiam, quas
ab umbilico extenditur ad pedes, sunt enim & hse in hominis figpra, uarjetate
quadam disclusse et separatse. Sed mirum quam pulchre, quam examusam, per
exactissimam rationem, tribus mundi partibus, proportione respondeant. . .»
2 Paramirum alterum lib. II cap. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
