Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Gud och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
jande: Människorna i det Saturniska tidehvarfvet eller guld-
åldern visste och erkände, att de voro former, som emottogo
lif från Gud; därför var visdomen inskrifven i deras själar och
hjärtan, så att de af sanningens ljus sågo det sanna och
medelst sanningarne förnummo det goda genom nöjet af kär-
leken därtill; men i den mån människosläktet i de följande
tidsåldrarne afvek från det erkännandet, att allt visdomens
sanna och som en följd däraf allt kärlekens goda hos dem
beständigt inflöt från Gud, upphörde de att vara Guds bo-
ningar, och då upphörde äfven samtalet med Gud och um-
gänget med änglar, ty det inre af deras sinnen blef ifrån
sin riktning, som var uppåt lyftad till Gud af Gud, mer och
mer böjdt till en sned riktning utåt till världen och således
till Gud af Gud medelst världen och slutligen vändt till den
motsatta riktningen, som är nedåt till sig själf; och emedan
Gud icke kan skådas af en till sitt inre sinne förvänd och
således bortvänd människa, så hafva människorna söndrat
sig från Gud och blifvit helvetets och följaktligen djäfvulens
former» (V. C. R. 692). Då Swedenborg här lagt orden i mun-
nen på en platoniker, är det ganska antagligt, att han när-
mast tänkt på Plotinos berömda skildring af syndafallet.
»Hvad har åstadkommit», frågar denne (Enn. Y. I. 1), »att
själarne, som hafva sitt väsen från den högre världen ochöfver-
hufvud tillhöra denna, glömde sin fader Gud och sålunda hvar-
ken känna.sig själfva eller honom?» Och han finner början till
det onda ligga i deras dumdristiga högmod och deras begär att
tillhöra sig själfva. »Då de alltså uppenbarligen gladde sig
öfver sin själfhärlighet, i det att de rörde sig ut ifrån sig
själfva, så förlorade de, då de slogo in på den motsatta vä-
gen och aflägsnade sig mycket långt, kunskapen om att de
själfva härstammade ofvanifrån; liksom barn, som tidigt skil-
jas från föräldrarne och lång tid uppfostras fjärran från dem,
ej mer känna sig själfva eller sin fader.» Och han skildrar
sedan, huru de, sedan de förlorat känslan af sitt ursprung och
af sitt rätta jag, alltmer komma att förälska sig i sinnevärldens
ting. Det är, som vi se, alldeles samma tankegång som hos
Swedenborg: själens syndafall består däri att den förälskar
sig i den jordiska tillvaron och glömmer sitt himmelska ur-
sprung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
