Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•70
LAND OCH STAD.
N:o 11
wändes wanligen den s. k. lodden, en liten fisk, soln;
något liknar llorsen, etter också en mask, soln
uppgräf-wes ur hafsstranden under ebbtidell. Atk lägga uk
och kaga upp eii sådan långref, är ej någok läkt
ar-bete, isynnerhet om wädret är fult. ütten så kan det
också löna sig, såsom lnan finner däraf, att det ej är
sällsynt att båten blir futtafkad med fisk, d. w. s. att
fiskarena förtjäna ända till 400—500 mark på en
enda witjning.
Hwenl köper då denna skora siskmångd srågar
kanske läsaren? Io, med försäljningen går det mycket
läktare för Ishafsfifkaren än för wåra skäribor i
fiskar-hamnen. Under hela fisketiden wiskas nämligen där
uppe köpmän, fom uppköpa att fångad fifk och inlasta
den i fina fartyg. Gfker det fisken blifwit såld,
wid-tager rensningen. Hilfwudena afskäras och så torka
i luften för att sedan malas titt mjöl. Innanmäte!
uttages, och torskleswerii kastas i ett stort kar, där den
får ligga till dess den s. k. sisklefweroljan affkiljt fig,
och slutligen klyfwes kroppen för att därefter
antin-gen uthängas på torkftänger etter ockfå insaltas. -ätted
detta arbete äro både män, kwinnor och barn ifrigt
sysselsatta, och därwid ser man stora skaror af måfar
infinna fig sör akk så sill andel i den rikliga sångsten.
©fter bertilsmäsfaii upphör det stora fisket, men
man sysselsätter sig då ämiu eli tid bortåt med
fång-sten as haswets glupskaste rofdjur, hajen. Denna, fom
wid Ishafsknften wanligen blir 2—3 famnar lång,
uppehåller sig på mycket djupt watten och fciligas för
kefwerns skutt. Att fångstredskapen måste wara mycket
starka, sörstås af fig själs, äswensoni att flera man
lllåfte hala upp besten, då den slukat det späckskycke,
soln anwälldes kitt bete. Ghllnl elidask den oljerika
lefwern kittwaratages, lönar sig dod fångsten ganska
bra, emedan nian as en skor haj kan få 4 —5 tunnor
lefwer.
Sådant är lifwek däruppe. 2Bid winkerns inbrott
drager ftörfka delen af de skaror, som under den
lju-sare årstiden befolkat de ödsliga kusterna, hem igen.
■ätten äfwen dessa ogåskwänliga trakter äga en, om
od fåtalig, bofast befolkning, som modigt upptager;
kampen emot mörkret och winkerkölden.
33—s.
"jjtågra ntän nr de „djnt»a leden" från
1808—1809 års krig.
Skildrade af 2ln&crä.
Krigek 1808-1809 har blifwit skildradt af
mill-svi^Tt. nesgoda ögoiiwikknen och kärleksfulla
historie-forfkare. Dell fofkerländfka stämning, som
hän-förde hög och låg kitt kamp för hotadt fofterland, har
blifwit hänförande och storslaget återgifwen af wårt
lands störste skald Iohan Slldwig 9iuneberg i hans
odödliga »Fänrik Ståls Sägner". —
9iågot~, soln hittils icke jilst beaktats, men soln
måhända sör attmogemaluleil kunde wara af illtresfe,
wore wäl ledningar ilr de »djupa leden,"
miiulesteck-nillgar etter anteckningar oni en etter annan af de i
kriget deltagande, fåsom de ännu i denna dag
kwar-lefwa i folkets minne. Underteknad witt här i det
följande med några enkla berättelser göra en
anspråks-lös början i det hopp, att läsaren i sin tur må srån
sin hemtrakt anteckna, hwad man möjligen har fig
bekant om de i 1808—1809 års krig deltagande
hjäl-karlie och deras öden *).
1) Jordman, Nylands dragon.
Soln bekant rydke ryssarne utan formlig
krigs-förklaring in öfwer gränsen den 21 febr. 1808 i hopp
om atk kunna öfwerraska och tillfångataga de närmast
gränsen boende indelta knlpperlla.
Dek blef därför brådk å färde i Nylands östra
socknar. Dm dragonen Iordmall berättade hans
nil-mera för eli 20 år fedall aflidna dokker — hon
wi-skades på bockar gård i Sappträsk — huru
grann-gårdens dragon kom ridande och bad honom rilsta sig.
byns tre dragoner skutte sammanträffa i utbyll. Dek
blef ej mycken tid för iikrllftliingeii. Då han fått
häften sadlad, kom han in, tog »sabeln" srån wäggen
och fäste den wid bältet.
*) 3 dennn önskan af wår 2tnders förenar fig
redaktionen otf) anljåtlcr, att de personer, ljwi[ka Tja fig något 6e>
kant otn farnparne från 1808—9 års krig, wille, godhetsfullt
insända sina anteckningar till oss.
»Kommer pappa snark hem å"?, frågade dek
yng-fka barnet.
„©lld gifwe" .... började han, wände hastigt
om mok wäggen, strök nied handeli öfwer ögonen, tog
ett mycket kort farwäl af hustrun och ekk ännu kortare
af barnen, skyndade hastigt nt liksom för akk bärga
fin fwaghek, löfke hästen, soln han billidit wid
grind-stolpen, swingade sig upp i sadeln och jagade längs
sarwägen öfwer åkern. Så ned öfwer ån. Förft då
han kom llpp på laiidswägeii, tog hali kafken af
hilf-wlldet och fwängde den liksom kitt farwäl. Så bar
dek åker af och »aldrig sågo wi sedan mera sar".
2) Jöbex-g, Nylands dragon.
■ttylands dragoner hade alk sedan trettioåriga
kri-gets tider bibehållit sin rang soln ekk af de bästa
ryk-keriregelnenken i fwelifka armén. Afweli i 1808—1809
års krig håfdade de i kalrika fkrider fikk gamla
an-feende. Så knmlade de en bister winkerdag delt 24
sebruari om på isen as ^ßärilåwikeii med kosackerna,
hwilka de äfwen lyckades tittbakakafka.
9Jieu befälhafwareii öfwer den fkyrka, fom fkod
wid Forsby, infåg, akt han läkk skutte kunna kringgås
af en fkörre ftyrka och beslöt därför akk anträda
åker-tåget, bland de återtågande dragonerna war äfwen
en från Grlandsböle i 5pärnå focken, fom hekke Isberg.
Denne war bofakk å det s. k. Isbergska torget inwid
allmänna landswägen emellan badas och
Kristina-borgs rnsthåll i sörllknämda by. Då han nu,
kitt-sammans med den öfriga knippen tågade åk borgå
kitt, så kom han således akk kåga attbeles förbi fikk
hein. $an wek då in för akk ännu en gång kaga
affked af fin lmga hustru, fèuru länge hau då dröjde
där, är ide få noga kändt. 3)ten alt nog, då han
började se de förföljande’ ryssarna, hwilka kommo
samma wäg, så skulle han hoppa upp på sin häst, sör
att sedan försöka upphinna den trupp, kitt hwilken
han hörde; men som halt lärer warit en skorwäxt
karl, brask hästens rygg, då han i brådskan altsör
oförsiktigt hoppade i sadeln. Så lyder åtminstone
nil-mera berättelsen. Innan han då hann skaffa fig
an-nan häst och fid denna sadlad samt sprungit lydligt
upp i sadeln, hade ryssarna redan hunnit så nära, att
det war hart när omöjligt att hinna undan. Djärf
som han war, försökte lian det dod, men snart begynte
kulorna hwiua omkring honom, och då han redan
him-nit upp på åsen as »Dunabakkan", (den förfta baden
srån Isbergs korp åk borgå titt, öfwer hwilken
lands-wägen går), träffades han af en fiendtlig kula,
hwilken dödade honom på ftättet. Då nil hans hustru
såg detta ifrån fonfkrek, skyndade hon akk nied en kälke
draga hem sin nyss så lisskrafkige make. Hennes forg.
kan mali nog kånka fig; men de förbikägande ryssarna
hade endask skratkak åk henne, berättas dek.
(berättelsen om Isberg är mig meddelad af I.
A. b—m).
(Fortsättning följer.)
si
TorfjnVr.
(Ur 2l. fijettands små berättelser.)
Öfn’et limigslätterna flög en gammal
för-ståndig korp.
5 Hm1 skulle många mil wästerllt, ända ut
kitt hafskusten, för akk gräfwa upp ekt swinöra, som
han hade gömt under den goda tiden. 9]ii war det
sent på hösten od; knapt oni södall.
9làx dek kommer en korp, säger fader brehm,
behöfwer man bara se sig om sör akk uppkäda deli
andre.
9tteii man kunde se sig om länge nog, där han
kom flygande, den gamle förfkåndige korpen; han war
och förblef eiifam. Dch utan att bekymra fig om
nå-golitilig, gled han på sina starka, kolswarta wingar
genom den tjocka regnlusten, styrande kosan rakt åt
wäster, utan att giswa ett ljud ifrån sig.
9tten liledail han flög lugnt och betänksamt, följde
de skarpa ögonen landskapet inunder, och den gamle
fågeln förargade fig.
^lr från år blefwo de gröna od; gula
smålap-parile därnere flere och större; bit sör bit skuro de ut
as ljungmarken, små hus nied röda tegelpannor följde
med kwalmig torfrök — mämlifkowärk och mämiifkor
öfweralt.
Han mindes frän sin lmgdom — det kunde nil
wara några willkrar sedan — då war här minsann
rätta stället sör en duktig korp med familj: långa,
ändlöfa ljunghedar, harungar och småfågel masswis,
äjdrar wid kusken med stora sköna ägg, och så mydet
man kulide önska sig af alla slags godbitar.
9iu war här hus wid hus, gula åkerbitar och
gröna släkter och så knapt om födan, akk en gammal
hederlig korp måfte flyga flera mil sör ett lumpet
fwinöra.
De mäimifkorna, de mäilnifkorna! Den gamle
sågelli kände dem.
Han hade wäxk upp bland menniskor od) dek ändå
några as de sinaske bland dem. ^Jå deli stora
herr-gården nära skåden hade han sramleswak sin barndom
och sin ungdom.
9tten hwarje gång han nu flög öfwer gården,
lyfte han sig högt npp för akk ej bli igenkänd. Dy
när han såg en kwinlig figur nere i trädgården,
trodde han, akk dek war unga fröken med puder och
hårrofekk, och så war det i själswa wärket hennes
dok-ker med snöhwika lodar och enkemössa.
Hade han hask dek bra hos de sörnäma niäimU
skorna? åh ja — soln lnan kar dek. 9ttak i
öfwer-slöd od; mydek akk lära; men dek war i alla satt
sån-geliskap; de sörfka åren med wenskra wingen klipt od)
sedan på hedersord, som gamle herrn brukade säga.
Dek war dekka hedersord han hade brutit, och
det hände en wår, då det flög en ung, blänkande
fwart korphona öfwer trädgården.
Gfter någon tid — det kunde wäl wara några
wintrar därefter — kom han tillbaka till herrgården.
3tteti några främmande pojkar kastade sten ester
ho-nom; gamle herrn och unga fröken woro ide hemnia.
De äro wäl i staden, tänkte korpen od) koin igen
någon kid därefter. 2tten han sid precist samma
mok-tagande.
Då Mes den gamle hederlige fågeln — ty under
tiden hade han blifwit gammal — förnärmad, och nu
slög han högk öfwer huset. Hau wille ej h<i mera
med människorna akk skaffa, och gamle herrn och unga
fröken kunde kikka efter honom hur länge som hälft
— och det gjorde de, det war han öfwertygab oln.
Dd) alt hwad hau hade lärt fig glömde han;
både de swåra franska orden, soln hali lärbe fig inne
i salongen af fröken, och be wida läktare
krafknkkryc-ken, han på egen hand tillegnade fig ilke i drängstugan.
(Sndast twå inänmskoljjnb sutto kwar i hans minne
soni begynnelse- och slutpunkterna as hans. förswimna
lärbom. 9Mr hall war wid riktigt godt lynne, hände
det alt han sade: »bonjour, madame L" (©od dag,
min sru) men när han war ond, skrek han: „Djäswe’n
anamma!" —
©eiioni den täta regnluften gled han häftigt och
fäkert; hali såg redan ben hwila kransen as
bräluiin-gar skymta längs med kusten. Då blef han warse en
stor swart yta, som ukbrebbe sig uiider honom. Det
war eli korsmyr.
©årdarua lågo i eli ring omkring på höjderna;
men på den sanka släkten — den war wisst öfwer en
mil låtig — salins intet människospår; endast ett par
torsstadar wid kanten, swarta tilswor od) blänkande
wattenpilssar mellan dem.
»bonjour, madame!" ropade den gamle korpen
och började kretsa i stora ringar öfwer myreli. Där
såg så trefligt ilt, att han långsamt och sörsiktigt sänkte
sig ned od) satte sig på en trärot midt ute i myren.
Här war imgesär som i sorna dagar, öde och
stilla. Här och där, hwarest marken war torrare,
wäxte litet kort ljung od) en enstaka starrgräsrilgge.
Angsullen war utblommad, men på dess styswa strån
hängde ännu en od) annan toss, swart och hopklibbad
as höstregnet; sör öfrigt war där fin, mörk, lös jord,
wät och full af wattenpusfar; gråa, förwridna träd*
rötter ftudo fram, inflätade i hwarandra som ett
knutigt nät.
• Den gamle korpen sorstod mydet wäl hwad han
såg. Här hade wuxit träd en gång, titt och med söre
hans egen tid.
Skogen war borta, grenarna, loswet, alt war
borta; endast rötterna kwar, hopslingrade med hwar=
andra djupt nere i den mjuka mossan as swarta trå;
dar od) watten.
9tten längre kunde förändringen ej häller komma;
så sid det sörbliswa, och detta åtminstone måste
män-niskorna låta ligga soln det låg.
Den gamle fågeln rätade på fig. ©årdarna lågo
så långt borta, här war så hemlikt och säkert midt
ute i den bottenlösa myren. 9?ågok af det gamla fid
ändå wara i fred. glättade fina blanka fwarta
fjädrar och fade flera gånger: »bonjour, madame!"
ätten nerifrån uärmafte gård kommo ett par
kar-lar med häst och kärra; twå småpojkar sprungo bak;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
