Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 19 80
brukare låtom oss därför beakta deii klara sanningen,
att om åker, äng och skog skötas som sig bör, så’har
bonden pengar, och har bonden pengar, så hafwa alla
pengar. Ihågkomma wi hwar och en betta och
ar-beta warmt och tillgiswek i enlighet därmed, så är
segern wiss, och wi kunna med gladt mod utropa
„®ud beware fosterlandet", ty jordbrukets wäl är
lan-dets wäl!!
©. Sö—a.
<?)m trikiner od) trikinljnUdont, II,
For Sand ott) ©tad as O. 91—11.
edan trikinlarswen slutfört fiu wandring och
hult-tëpß nit titt den del af muskeln, där denna
öfwer-™ går litt fena, begynner den senast inom 10
dagars tid att förpilppas. ©eiioni retningen på de
omgifwande wäfnaderna uppkommer en genomskinlig,
eitronsormig säck etter kapsel omkring det lilla djilret,
som numera lefwer i fullständig hwila och härlinder
antager en hoprullad gestalt, liknande någon af
fifs-rorila 3, 6 eller 8. Dre månader ester slutförd
watt-dring begynner omhöljet alt öfwergå i kalk, soln
afsätter sig inuti kapseln. Inom delta kalkskal, soln
lämnar djuret en trygg och säker bostad, kan
mil-skeltrikinen, såsom djuret benämnes i detta skede as
sin ntweckling, i ett slumrande tillstånd leswa en
nlyk-ket lång tid. Stfan har i kött påträssat lefwande
inn-skeltrikiner, hwilkas ålder blifwit uppskattad titt 25
år. 9ftuskeltrikinen är mycket mindre än det snllt
ut-bildade djuret (tarmtrikinen) och kall endast ses med
förstoringsglas.
Såsom nämdt tillbringar mnskeltrikinen i sin
kap-sel ett slumrande lif, hwilket kan räcka i flera år.
Först sedan det kött, soln innesluter djilret, inkommit
i tarmkanalen af ett annat djur etter människan, först
då kan dess widare ntweckling försiggå. Ur puppan,
mnskeltrikinen, utbildas seli det sullt utwecklade djuret,
tarmtrikinen, soln åter i sin tur ger upphof åt nya
larfwer; dessa iltwandra i sin tur till muskelmassan
inom den nya kropp, som hyser dem, samt inkapslas
i sinom tid såsom nya muskeltrikiner; inom denna kropp
dö äfwen tarmtrikinerna bort. famma ställe, ehuru
inom en annan djurkropp, än den inom hwilken tri-
kindjuret uppkommit, slutar det således sin egendom-
liga lefnadsbana, hwilken emellertid just härigenom
blir ödesdiger sör människan.
Soln bekant sörtär swinet alt slags kött, hwilket
det kan komma öswer, äfwen döda råttor, råttorna,
som äro allätande djur, angripas lätt af
trikinfjnk-domen, då tillfälle därtill erbjuder fig, genom
förlä-raildet af trikinhaltigt kött etter exkrementer af djur
och människor, som lida af fjukdonien, ty dessa
inne-hålla äfwen stundom larswer as trikindjnret. Förtär
swinet en död råtta, som innehåller trikiner, så
utbil-das dessa titt tarmtrikiner, hwilkas afkomma inom
kort uppfyller fwinets muskler. Egendomligt nog
sy-nes trikinsjukdomen ide bekomma swinet synnerligt,
åtminstone dör det icke däraf. 3iar swinet sedan
slak-tas, äter sig människan i sin tnr till sjukdomen,
hwar-wid samma ntweckling åter försiggår med parasiten
inom hennes kropp, men tywärr osla med sara för
hennes lif.
För en människa, som lider af trikinsjukdom,
be-tecknat den tid, då trikinen slutat sin wandring genom
musklerna, en wändning i sjukdomen, .føar den sjuka
uthärdat deli långwariga feber, som retningen i
kött-wäfnaden åstadkommit, så kali hon anses räddad, ty
ifrån den dag, då den fista larswen lagt fig i ro,
be-gynner hälsotillståndet att förbättras. De inkapslade
djilren sörorsaka nämligen ingen widare attwarsam
störing inom den kropp de bebo. 9)len i många satt kan
människan icke stå ut med den långwariga och starka
febern, utan dör. Dödsfall, förorsakade as
trikinsjuk-dömen, äro därför icke sällsynta, iltan twärtoln ganska
wanliga. £wad soln därtill ökar denna sjukdoms far-
lighet, är att den nästan alltid angriper ett stort
an-tal personer på engång. Detta blir sörklarligt där-
igenom, att kottet från ett trikinhaltigt fwin wanligen
fördelas på så många olika händer, samt alt hwarje
munsbit däraf kan åstadkomma sjnkdomen.
©huru man icke känner kitt något botemedel för
sjukdomen, sedall den engång brutit lit, så äger man
lydkligtwis ett enkelt sörsaringssätt, som säkert skyddar
mot densamma, nämligen att grundligt koka eller steka
alt fläsk man förtär, ty härigenom dö trikinerna och
oskadliggöras, ^artill erfordras likwäl att den genom
kokningen åstadkomna hettan snttständigt genomtränger
köttet. För att under alla händelser wara säker på
att swinköttet är oskadligt, undersöker man det med
mikroskop (förstoringsglas), hwarigenom trikinerna
säk-rask upptäckas.
Ditt att lycka sör människan förekommer
trikin-halligt swinkött jämförelfewis sällan. 9)tan har
be-räknat att det i medeltal på 2,000 swili kommer 1,
soln är angripet af trikinsjukdom.
Aswen inom wårt land har man redan flera
gån-ger obserwerat trikiner i lorgsördt swinkött. Att
sjuk-domen det oaktadt hos oss sällan angriper människan
beror utan twiswel därpå, att wi icke sörtära fläsk
annat än i kokt etter stekt form. Däremot är
trikin-sjukdomen icke owanlig i mellersta (guropa, där
isyn-nerhet den arbetande befolkningen förtär wisfa delar
af swinkroppen i okokt tillstånd.
Den gamle lotsen* II,
Berättelse af Amanda Kerfstedt.
Tjageii därpå var min dotter illa sjuk, ocli jag fick
genomgå en tid af lidande, som jag sent skall
glömma. Jag vakade ocli vårdade lienne helt
allena, ty inan är tämligen utan lijälp vid sådana små
badorter, ocli icke häller ville jag öfverlämna denna kära
plikt åt någon annan. Eii natt, klockan var omkring
tu, då jag kom ut i koket för att ur skåpet taga
en flaska sodavatten, blef jag förvånad att finna den
lilla lotsen sitta huttrande af köld framför bordet,
hvarpå jag såg ett fat med kall potatis ocli dito fisk.
„Åli Matts, iir iii här så här dags? Hur
kommer det sig?"
„Har varit ute ocli skjutit utter."
.,Men ni fryser ju, Matts."
,,Vädret var stramt."
„Ni behöfver något varmt."
.,Nå, det är godt hon medger det", sade ban
med en knipslug blinkning åt mig.
,.Jag menar litet kaffe", sade jag, i det jag
hastigt tände fotogénköket, där jag visste att resten
från gårdagen var fullt tillräcklig.
,,Ni får visst lysa mig, Matts, jag får inte rätt
på sodaflaskan."
Han tog ljusbiten och kom frani till skåpet.
Han var i skjortärmarna och hade en gammal
skinnkalott på hufvudet. Ljuset sken på hans bistra,
allvarsamma ansikte och på den blanka knifven, som
hängde vid läderremmen han hade spänd om midjan.
Jag kände det litet kusligt att vara ensam med
lionom midt i natten. Han sokte och flyttade bland
buteljer ocli flaskor, ocli slutligen pekande på en, sade
han med samma sluga blinkning: „Där står den".
„Det är icke sodaflaskan", sade jag.
„Nej, men det är den andra, och den värmer
när man fryser."
„Den taga vl helt ocli hållet bort", sade jag och
fattade den fulla brännvinsbuteljen.
Men han hejdade mig.
„Nej", sade han, och jag såg det vilda draget,
som låg bakom hans egentliga utseende, tydligt och
hemskt framträda. „Nej, den låta vi stå. Ingen skall
kiifva mig annat än jag själf."
Sedan jag funnit sodavattnet, måste jag vänta
några ögonblick, tils kaffet hunnit blifva varmt.
„I natt skall ni tro att hafvet gick", sade han,
i det haii tände sin lilla kiitpipa, „Åh, jag var midt
i bränningen for att komina innanför skäret, där
uttern ligger. Ni skulle sett hur båten strök fram,
och jag ref våde icke."
„Se där", sade jag glad, „Matts Bide håller på
att få mod i bröstet igen."
Han hade satt sig på spiselhällen och såg i
ljuslågan, under det haii blossade ut små rökpelare helt
långsamt eii och en i sänder.
„Det är många år nii", sade han liksom for sig
själf, „soni båten varit lastad liksom med sten. Jag
var säker oni att den skulle gå i sänk. Ett ondt
samvete är ingen bra last" — ocli han skakade på
hufvudet — „det iir då man refvar — det liar ni
rätt i."
„Jag såg det på er. Ni var inte skapad att
segla med ett ondt samvete."
„Jag tror nästan så med. Men ser ni, det liar
varit liksom en ilska inom mig, ocli ju mer arg
jag var, desto mer drack jag. Ja, jag liar frestat på
mycket, och jag frågade inte stort efter lifvet den
tiden. Det såg ut, som om jag inte kunde omkomma.
Jag: stupade kiillerbytta med båten, men alltid dök
jag upp igen. Det var konstigt."
„Det var en barmhertig hand, som räddade er."
„Ja, väl hundratals skepp har jag bärgat",
fortsatte han, som om gamla minnen trädde fram för
lionom ur ljuslågan, livari lian fortfarande stirrade.
„Ni kan inte tro, hur styf man känner sig, när man
äntrar upp på ett skepp i sjönod. De taga emot en
som Gud själf. Ingen vågar mucka, ja, jag tror, att
om man befalde hela besättningen att stå på
hufvudet, skulle ingen neka. Ja, en sådan eländig sate
som man är, så är man vid det tillfället herre öfver
altsaimiians. Och däraf komma underliga tankar."
„Hvilka tankar då, Matts Bide?"
V Åh, en lust att låta hela kalaset gå i putten.
Det kunde man göra bara med en liten vridning åt
höger eller vänster. Det är farligt, när människan
har makten — — det är det."
„Det var grymnia tankar."
„Ja, ja, det är nog sant. Men det retade mig,
att ingen på det hela frågade efter lotsen; när faran
var öfver, då var ban samma fattiga sate som förut.
Ack, hur många ha icke lofvat mig guld och gröna
skogar, när skummet fräste omkring dem, men bara
de kände land under foten igen, då glömde de bort
altsammans. Det var detta som gjorde mig så arg."
„Men någon kom väl ändå ihåg sina löften."
„Det var en gång. Jag styrde ett skepp i hamn
med en barnunge på armen bela tiden. Jag liade
lofvat modern att simma med det, om ingen annan
råd blef. Åh, livad den stackars kvinnan jämrade
sig — jag hor det än. När vi väl voro ur eländet,
då var hon vansinnig. De förde henne till ett
hospital i Köpenhamn, och efter en tid så kom hon sig
igen. Det märkvärdigaste var att hon inte förlorat
minnet. Hon kom hit och kopte det här huset åt
mig."
„Ser iii", sade jag.
„Ja, det var en det. Men annars äro de
minsann så sturska, som om de vore af ett annat släkte.
I min lustbåt har mycket fint folk seglat om
somrarna, men de behandla en, som om man vore ett
djur ocli inte en människa. Därför är jag så ilsken
— och så dricker jag."
„Äh Matts, det är ett misstag. Än jag då? Med
mig pratar ni ju."
„Ah ni. Med er kan man ju tala, liksom om ni
vore en gammal sjogast som jag själf. Man är inte
rädd för er. Ja ja, tag icke illa upp, jag ser nog
att ni är fin för resten." — Jag tog det värkligen
icke illa, jag tog det snarare som en komplimang.
„Det kommer sig af att jag förstår mig litet på
människohjärtat. Men drick nu, Matts, nu är kaffet
varmt."
„Tack", sade lian, „jag är varm ändå nu".
„Ja, men nu — — när jag lagat till det."
Han såg tankfull i lågan, som om lian haft mest
lust att vara i fred för kaffet, men jag nödgade
honom att dricka det.
Hans ansikte hade ett så dystert uttryck, att
ehuru jag brann af längtan att återvända med
sodavattnet till den, som längtade efter en läskedryck,
ansåg jag det for en plikt att stanna.
Men han sade ingenting mer. Han liade låtit
pipan slockna, ocli vi voro tysta några ögonblick.
„Nu måste jag gå, Matts, jag kan inte dröja
längre. Vill ni lysa mig."
Han följde mig med ljusbiten till den smala
gången åt dörren till. Jag skulle säga godnatt, men jag
såg att han liade något på hjärtat.
„Nå, livad är det, Matts?"
Han lutade sig med ryggen mot muren och stälde
ljuset ifrån sig.
„Jag liar varit kvick med knifven", sade ban.
„Eii har jag lemlästat, så han har men af det än.
Det är många ohyggliga saker jag varit med om, men
rättvisan var skral, och jag slapp ifrån’et. Men
straffet skall väl en gång komma, fastän det har dröjt.
Tror ni det kan finnas någon hjälp för en sådan
gammal inbiten en soni jag? — — Jag menar —
om jag skulle fortsätta att hålla mig nykter."
Jag var alldeles utmattad af långvarig vaka ocli
ångest. Jag fick ett af de omotiverade och ytterst
otrefliga fnintimmersanfallen. Jag stödde mig mot
dörrposten ocli brast i gråt.
„Hvad är det?" ropade Matts Bide, „är hon
sjuk? Är det sämre därinne?"
„Nej, nej", snyftade jag, „det är bara att jag
är ynklig af vakau och alt det där. Jag kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
