Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14».
LAND OCH STAD.
N:o 37
i borgen for, att de samvetsgrant skulle upptaga till
odling odesheinman eller nya torp. Förmådde
finnarne det ej, liade de ingen annan utväg än att resa
till Amerika, eller ock skulle han låta slå dem i järn
och hålla dem till arbete på kronans slott och gårdar.
Efter långvariga förberedelser fick det nybildade
Västindiska handelskompaniet till stånd en ny
expedition. Denna stäldes under befäl af öfverstelöjtnant
Johan Printz, som blifvit utnämd till guvernör i Nya
Sverge. I denna färd deltogo, såsom ofvan antydts,
äfven finnar från Värmland. Printz afseglade den 1
november 1042 med skeppen „Svaiien" och „Fama"
samt framkom den l5 februari 1643. Han bosatte
sig på ön Tenakong, tre mil från Delawares
myilning. Midt emot hans residens uppfördes på
stranden skansen Nya Göteborg jämte eii liten träkyrka
samt längre upp vid floden blockhusen Nya Korsholm
och Uppland. Kolonin upprättades och användes till
indianernas omvändelse, till tobaksplantering,
päls-värkshandel, saltsjuderi, vin- och silkesodling,
lival-fiskfåiigst in. ni.
Ehuru under 1644 och 1647 nya inflyttningar
skedde till kolonin, tillväxte befolkningen ganska
långsamt. År 1645 lefde där endast 80 eller 90
svenskar, och i februari 1647 funnos där blott 183 själar.
De nyinkonine finnarne bosatte sig på den plats,
hvilken deras foriit anlända landsmän efter sitt gamla
hemland kallat „Finland". Den låg mellan fort
Kristina och Nya Göteborg på Delawareflodens västra
strand, sydväst om nuvarande Filadelfia.
„De förste nybyggarne hade fört nied sig hästar,
hornboskap, svin, höns, gäss och ankor, och dessa
hade mycket hastigt förökat sig. Hvete, råg, korn
och hafre hade de äfven haft. men majs köpte de af
vildarne. Med vildarne stodo nybyggarne i
allmänhet på god fot. .Törd stod då att fås för billigt pris;
för en kanna brännvin kiinde man erhålla ett så stort
stycke land, som ini stod att köpa för 400 pund
Pennsylvania-pengar. De första husen utgjordes af
små stugor, låga dörrar och „små gluggar med
skått-bräde för". Väggspringorna tillsmetades med ler,
emedan lämplig mossa ej fans. Spiseln murades i en
vrå antingen af gråsten eller bara ler, om sten ej
fans. Spjäll nytjades aldrig. Fähus bygdes i början,
men denna sed aflades, då engelsmännen ej nytjade
sådana. En del, som ej voro skomakare, märkte ut
med foten, huru stor sko de behöfde och sömmade
ihop läder ungefär därefter, nämligen en botten, litet
bakläder samt öfverläder. Dessa skor kallades
„Kip-paka". Kviiifolken gingo då i skinntröjor och
kjortlar. Badstugor brukade mest enhvar af de svenska
i gubbens barndom, och gingo de i bad gemenligen
hvar lördag. Denna tiden äro mest alla badstugor
hos de svenska aflagda."
De flesta af finnarne hörde till den grupp af
befolkningen, som benämdes „frimäii", hvilket ord
betecknade de nybyggare, som af egen god vilja rest
till Amerika och där åtnjöto vissa friheter ocli
förmåner. Andra grupper åter bildade kompaniets
tjänstemän, hvilka iippbiiro årlig lön, sanit löst parti ocli
niissgärningsniän (deporterade), som bodde på en
afskild plats och användes såsom slafvar.
Fiunarnes sysselsättningar framgår ur ett bref
från engelsmannen William Peun 1683; lian skrifver:
„I)e första invånare utaf de kristna liär i landet
hafva varit holländare och därnäst de svear och
finnar. De förra beflita sig om handelskap, de senare
om åkerbruk". I ett tio år senare afsändt bref yttra
sig finnarne om landets fruktbarhet ocli
näringskällorna: „Hvad som anbelangar vårt allmänna tillstånd
uti detta landet, så äro vi mest allesamman bönder,
som plöja och så, manuera (odla) land — mäkta
ko-steligt ocli fruktbärande —-, erhålla goda skördar och
rikligt uppehälle, exportera bröd, säd, mjöl, öl och så
vidare. Våra hustrur ocli döttrar beflita sig mycket
om spinnande ocli viifvande. Vi bo i stor vänlighet
och enighet ined de indianer, som på många år oss
icke hafva någon skada tillfogat".
På hösten 1653 återreste Printz till Sverge.
Orsaken låg däri, att holländarne, soni 1651 på
De-laware-flodens västra strand uppfört Fort Kasimir,
rustade sig att på fullt allvar angripa den svenska
kolonin: i augusti 1654 afseglade deii holländska
guvernören Stuyvesant med 7 skepp från Nya
Amsterdam ocli angrep Nya Sverge med sådan framgång,
att i september bela kolonin befann sig i hans händer.
Nii bestämdes det, att de af kolonins ämbetsmän
och undersåtar, svenskar och finnar, soni det önskade,
skulle få återvända till Sverge: de, soni föredrogo att
kvarstanna, skulle få vidblifva den augslmrgska tron
och för sin räkning anställa en predikant. De flesta
stannade, emedan de engång gjort sig förtrogna med
förhållandena i det nya hemlandet.
Förbindelsen mellan gamla ocli nya Sverge
uppehölls ända till år 1778; då utreste pastor Nicolaus
Collin till kolonin. Där var det svenska språket då
så godt som alldeles utdödt, ocli efter Collins död,
1831, förenades församlingarna i för detta Nya Sverge
nied den episkopala kyrkan.
P. N.
Enighet
är titeln på en ledande artikel i Å. U., hvarur vi
meddela följande: De hätska anfall, som de ryska
panslavistiska tidningarna riktat mot vårt land ocli
dess konstitutionella statsskick, ha åtminstone haft
det goda med sig, att de fört våra egna partier
närmare hvarandra. Den gemensamma faran har
öfver-tygat motståndarne om, att en hvar, ban må sedan
kalla sig finné, finländare eller svensk, i första
rummet är fosterlandsvän och känner sig vara ett med
det folk, som bor ocli bygger i detta land. Den
enighet, som i detta fall gjort sig gällande, har också
föranledt eii högt, stående person till yttrandet: „det
finnes inga partier mer i Finland".
Det är emellertid en bitter erfarenhet, som de
gamla partistriderna gifvit oss. Vi ha väsentligen
att tacka desamma för de öden, som de ryska
tidningarna vilja bereda åt vårt land. Det är samma
hos oss ofta uttalade och med hänförelse omfattade
sentens, yksi kieli, yksi mieli, som sist och slutligen
är nervus rerum i den rörelse, som vänder sig mot
vårt land och dess konstitutionella ställning. Vi ha
ej velat mottaga den lärdom historien ger oss,
nämligen att ett litet folk, som söndrar sig i inre
tvistigheter, arbetar på sin egen undergång. Men vi ha
nödgats lära af erfarenheten-
Ekot af våra nationella fäjder har naturligtvis
hunnit iitom landets gränser. Den ryska prässen har
af desamma tagit sig anledning att påstå, att det är
en klick herremän eller de bildade klasserna, som
hylla „separatistiska" tendenser, såsoni de ryska
tidningarna älska att benämna vår kärlek till det
fäderneärfda samhällsskicket, inen att den stora massan
af folket förhåller sig likgiltig till detsamma. Med
andra ord, det är de bildade klasserna, som föra
folket i ledband.
Våra inre fäjder ha gifvit ett sken af stod åt
detta påstående, som naturligtvis i Novoje Vremjas
ocli Moskovskija Vjedomostis spalter tar sig ut som
ett dräpande bevisningsniedel för rättvisan af deras
politik mot Finland.
Sådant är ungefär resonneinentet i de ryska
tidningarna. Och eii del utländska synes delvis hylla
samma uppfattning. Vi skörda således blott hvad
vi sått nt iinder partifäjdens hetta iitan att tänka
på, att sådden kunde falla i en jord, som gaf bittra
frukter. Det ena såväl som det andra partiet har
häri felat.
Med dessa ocli andra erfarenheter för ögonen
borde vi emellertid redan lärt oss ’enighetens stora
dygd. Vi borde särskildt nu ihågkomma, att enighet
ger styrka, ocli lägga åsido alla partislitiiingar, då
vi befinna oss inne i en landtdagsmannavalperiod, soln
annars vanligen plägat drifva iipp partilidelserna.
Vanligen är det städernas landtdagsmannaval,
som orsaka de bittraste fäjderna och ge anledning
till partiuttalanden i tidningarna och lifliga
agitationer. Att valen i närvarande tid emellertid må
försiggå med lugn och iitan slitningar är ett
önsknings-mål, som säkert hyllas af alla värkliga
fosterlandsvänner. Vi böra ej ge våra motståndare i öster, de
ryska tidningarna, nöjet att se befolkningen
inbegripen i agitation och valstrid i en tid, sådan som den
närvarande. Tvärtom är det i högsta grad önskligt
att vid valen ge dem den upplyftande anblicken af
ett enigt folk, som offrar partiintressen för det
gemensamma målet: fosterlandets väl.
-CTÖ—
Skrifkonstens makt.
’T? n berömd engelsk resande, Mariner, berättar
föl-vJEj jande om det intryck, skrifkonsten gjorde på
en furste på en af Söderhafsöarna.
Att man genom bokstäfver kiinde meddela
hvarandra sina tankar, var för fursten alldeles obegrip-
ligt. Han tog ett bref, soni händelsevis hade
kommit för hans iigon, vände det på alla sidor ocli höll
det för sitt öra. Men brefvet sade honom rakt
ingenting. Sedan stod han en stund försjunken i
tankar, liksom för att försöka utgrunda hemligheten.
Slutligen kallade ban engelsmannen till sig och had
honom skrifva något.
— Hvad skall jag skrifva? frågade Mariner.
— Skrif mig själf, svarade fursten-
Mariner skref då furstens namn Feenovv och
uttalade det tillika högt. Fursten kallade nu en annan
engelsman, gaf honom pappret och had honom säga,
hvad lian såg på detsamma. — Feenow, svarade
engelsmannen.
Fursten rykte nii häftigt pappret till sig, såg
ifrigt på det, vände det på alla möjliga sätt och
sade slutligen:
— Men det liknar ju als icke mig eller någon
annan människa. Hvar äro mina ögon, hvar mitt
hufvud, mina annar, mina ben? Huru vet ni, att
det är jag?
I två, tre timmar lät ban sedan Mariner skrifva
namnen på en mängd personer och föremål,
hvarefter den andra engelsmannen fick läsa iipp dem.
Fursten blef alt mera öfvertygad oni, att något
trolleri var med i spelet. Slutligen trodde ban sig dock
märka, att hela konsten bestod i något hemligt
tek-ken, hvarmed engelsmännen angåfvo för hvarandra
föremål, som de båda hade sett. Men äfven denna
förmodan kullkastades, då Mariner skref namnet på
furstens aflidne fader, och den andra engelsmannen
äfven kunde läsa detta. Furstens förvåning var
obeskriflig, och han kunde ej nog undra huru något
sådant kunde vara möjligt.
Den vilda obildade furstens förvåning bör dock
icke öfverraska oss. Skrifkonsten är en af
människans vackraste och märkvärdigaste uppfinningar.
Känslor och tankar, som röra sig i vårt inre, kunna
vi genom den samma meddela åt fjärran borta
varande personer, som förstå oss och besvara oss, utan
att ett ord blifvit taladt. Hvad soni anförtros åt
den samma i dag, kan den bevara i många tusen år,
och det är genom densamma, som alt, hvad
människorna tänkt godt och ädelt, kunnat lämnas i arf åt
efterkommande släkten.
Frågor rörande tobaken
besvarade af framstående läkare,
Hvilka beståndsdelar ingå i tobaksplantans blad?
„Nikotin 0,07; extraktiva ämnen 2,87; gummi 1,74;
en grön kåda 0,27; albumin 0,25; växtlim 1,ob; växtsyra
0,si; ammoniak 0,i2: svafvelsyrad kali 0,05; kaliumklorat
O,o c; salpeter och pottaska 0,21; fosforsyrad kalk 0,17; kalk
0,72; siliqua 0,09; träämne 4,07; vatten 86,84 = 100,00."
Posselts och Kiemanns analys.
Bör man altså betrakta tobaken som ett gift,
angående hvilket det är nödvändigt att upplysa
allmänheten ?
„Läkärekfiren kan ej göra sig en föreställning om
allmänhetens okunnighet rörande tobakens natur. Till och
med personer med snille ocli god bildning betrakta oss med
förvåning, då vi siiga dom, att tobaken är ett af de
starkaste gifter vi äga."
Dr Solly,
medl. af kongl, läkaresällsk.
Hvad värkan utöfvar tobaksgiftet på djurkroppar?
„Den olja, som vid tobakens distillering erhålles, är
mycket giftig, sä att 0111 den ingjutes i ett sår eller i
ändtarmen, åstadkommer den hastig död!"
Dr Beck.
„Tväime droppar olja gjutna pä en katts tunga med
ett uppehåll af 15 minuter dödade honom. En enda droppe
införd i en katts ändtarm åstadkom döden på fem minuter.
En droppe i ett och ett halft uns gummivatten införd i en
hunds ändtarm framkallade våldsamma symtonier, och
återupprepandet af samma handling dödade honom."
Dr B. Brodie,
hoff., medl. af kongl, läkaresällsk.
Utöfvar tobaksgiftet någon värkan på
människokroppen ?
„En viss mängd olja måste beständigt vara i omlopp
i rökarens blod, och vi kunna icke antaga, att dess
inflytande på kroppen skall uteslutande vara indirekt."
Dr Brodie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
