Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 LAND OCH STAD.
N:o 25
riet infördes trädet något senare, men i mycket större
omfång. För att anföra blott några få exempel på
trädets hälsobringande egenskaper, må nämnas att i
närheten af staden Constantine fans en sumpig
landsträcka, som var beryktad för sina febersjukdomar, men
genom att utsätta 14,000 stycken sådana träd på ett
afstånd af omkring 8 meter från hvarandra, befriades
jorden från alt öfverflödigt vatten, och några febrar
afhördes ej vidare. Vid ett kloster utanför staden
Bom är omgifningen mycket sumpig, hvarför
träskfebern eller den i Italien såkallade „malarian" där
anstälde förfärliga härjningar. År 1870 anlades en
eucalyptusplantering, hvilken trifdes alldeles
förträffligt, och hela året 1873 förflöt utan ett enda
feberanfall bland klostrets invånare. På ön Kuba i
Västindien hafva också träskfebrarna upphört nästan öf-
veralt, där man planterat dylika träd.
ty
Predikan
vid Landtdagens afslutande den 28 maj 1891 af
H. Råbergh.
(Efter Hbl.)
KFelige, rättfärdige Gud, stor i nåd och barmhertighet,
vi täcke dig för all den kärlek du beredt oss under
det stündermöte, som nu är ändadt; förlåt oss våra
synder, öfverse med vår fåkunnighet, välsigna det
arbete dn låtit oss utföra och låt de frukter däraf växa, som
lända dig till ära och vårt fädernesland till andlig och
timlig förkofran. Låt oss ock nu, då vi i afskedets stund
samlats inför ditt ansikte för att anbefalla oss och hela
vårt fosterland i (lin mäktiga hand — låt oss ur ditt ord
undfå ljus, tröst, kraft och ledning för den okända tid, som
ligger framför oss. Hör vår bön för Jesu Kristi skull.
Ps. 145 v. 17—18.
„ltättfärdig är Herren i alla sina vägar och nådig i
iilla sina gärningar; Herren är när alla dem som åkalla
honom, alla dem som med allvar åkalla honom."
Dyre åhörare! För människans blick synes ofta både
<len enskildes och folkets lif innebära en väfnad af
motsägelser utan något värkligt sammanhang. Missräkningar af
inånga slag, våld och lidanden, väld och orättvisa synas
sönderslita hela den mänskliga tillvarelsen och göra densamma
till en meningslös sammangyttring af idel tillfälligheter. —
Guds ord ensamt förmår i denna fråga likasom i alla gifva
det rätta ljuset, som förklarar människolifvets motsägelser
och missljud. I ljuset af detta Herrens ord framstår
människohistorien, de enskildes liksom folkets, icke såsom ett
värk af slumpen, icke häller ensamt såsom ett värk af
mänsklig kraft och ansträngning, utan såsom ytterst beroende af
en allsmäktig Gud, som styrer alt efter sin vilja. Han är
lielig, rättfärdig och dom äro lians trons fäste. Och såsom
Han själf är helig, så är ock hans styrelsesätt heligt och
rättfärdigt. Han är „rättfärdig i alla sina vägar." 1 denna
sanning ligger härlig tröst, men ock allvarsamma lärdomar.
— När våld herskar på jorden, när rätten förtrampas och
oskyldiga kvida — då är det en härlig tröst att veta, att
den rättfärdige Guden lefver, att Han öfvar makt med sin
arm: att han förskingrar dem, som äro högmodiga i sitt
hjärtas sinne, men upphöjer de ringa (Luk. 1, 51
ff.)Her-ren Zebaoth — Härarnes Gud är hans namn: prisadt vare
detta heliga namn evinnerligen. Mon den allsmäktige Gud,
som skaffar de förtrykta rätt, är på samma gång en
hämnare öfver alt oheligt och ogudaktigt väsende. Hvarje
synd som öfvas varder straffad, och straffet växer med
nödvändighet upp ur synden såsom dess oundvikliga följd, flen
som högmödigt öfvat förtryck och trampat människorätt,
måste själf lida detsamma. f)en som missaktar och
missbrukar Guds gåfvor måste förlora desamma. „Gtid låter
icke gäcka sig; hvad människan sår, det måste hon också
uppskära." Väl dröja Herrens domar stundom, men de
komma dock omsider med förskräckelse. För Herrens kraft
nedbrytes all jordisk makt. — Hvad Guds ord så lärer oss,
det bevittnar ock alla tiders historia. Där har Guds
finger i skrift af blod och eld och förstörelse skrifvit domen
öfver alla dem, som öfvergifva Guds väg och hemfalla åt
syndens träldom.
Men den Gud, som med allmakt styrer världarna och
i helighet leder folken, Han är vår Herres Jesu Kristi
fader, stor i nåd och barmhertighet, såsom han är stor i
helighet, rättfärdighet och allmakt. Därför äro hans
domar i tiden äfven yttringar af den kärlek, som icke vill
människornas död utan deras räddning. Gud är ej blott
rättfärdig i alla sina vägar, utan äfven nådig i alla sina
gärningar. I Guds domar öfver folken och de enskilde
döljer sig hans faderliga uppfostran, som för syndens skull
väl måste låta straffet öfvergå, men tillika afser att lösgöra
från syndens träldom, öppna ögat för Gud svilja och böja
hjärtat att ödmjukt underkasta sig densamma. Därför är
Herrens näpst i tiden städse riktad mot synden. Gud
låter den högmodige erfara förtryck för att förödmjuka.
Han vill befria från själfförtröstan och
menniskoförgud-liing genom att visa otillräckligheten af all mänsklig kraft
och opålitligheten af mänsklig hjälp. Han låter de yttre
synliga stöden brytas och falla för att drifva människorna
att söka sitt stöd hos lofvande Gud; han visar dem
vansk-1 gheten af människoord och människotankar för att tvinga
dem att uppmärksamma och sätta sin lit till Guds ord
och löften, som bestå fasta och oförryckta i evighet.
Och när människan i ödmjukhet böjer sig under Herrens
vägar och med öppen blick för sin synd med allvar
åkallar Gud, då får hon erfara sanningen af Herrens ord:
Herren är när dem, som åkalla honom, alla dem som med
allvar åkallar honom. Herrens hemsükelse blir till
välsignelse. Ur Guds tuktan uppspira härliga frukter. De
skuggor, som nyss bctäkte framtiden, skingras och Guds ljus
öfverstrålar den väg, hvarpå han vill leda sitt folk framåt
mot målet. — 1 naturens värld ega växlingar af ljus ocli
mörker, lugn och storm sin särskilda af Gud bestämda
betydelse. Yiil synes vinterns mörker, dess köld och is
afbryta all utveckling — men den är i själfva värket blott
en förberedelsetid till nytt lif. Stormens våld tyckes liota
alt med undergång, men blott det, som är ruttet, ihåligt,
brytes och krossas; och det som utvärtes uppträder med
högmodets anspråk utan att vara djupt rotadt, det
upp-ryckes skoningslöst. Men det, träd, hvars stam är frisk
och hvars rot fast ocli djupt har inträngt i fädernejorden,
det brytes ej, det ryckes ej upp — det härdas blott och
vinner ny styrka för att i vårens dagar på nytt slå ut sin
krona i ljuset och växa till i inre kraft och yttre skönhet.
— Sådant är ocli förhållandet i människohistorien. Dess
stormar krossa och bryta ned alt som saknar sedlig kraft,
men de tjena till att rena, stärka och bryta nya banor
|FEBERGUMMITRÄDET.
för de folk, hvilka taga lärdom af Herrens tuktan och
lära sig att bättre akta ocli använda Guds tålsamhet och
långmodighets rikedomar. Sådan är Guds heliga ordning.
Kasta vi blicken tillbaka på vårt fattiga folks
förgångna lif, så skola vi finna bekräftelse på dessa sanningar.
Nöd och lidande har varit den skola, där Gud fostrat
detsamma, men ur nöden och lidandet liar städse en ny
framtid spirat upp, då folket lärt sig förstå Guds mening
och i ödmjuk lydnad böjt sig därunder. Tänkom på stora
ofredens mörka dagar. Då var vårt land härjadt, förtrampadt
och ödelagdt; århundradens arbete var förstördt, Finlands
framtid syntes krossad, förlorad. Men än kom dag, än var
ej alt förbi. — Efter nöden randades en ny tid.
Föröd-mjukadt, men med öppen blick för fäderneslandets kraf
begynte vårt folk sitt arbete i öde bygd och det kröntes
med Guds välsingnelse. En ny tid med nya tankar och
vidgade utsikter gick upp ur det djupaste lidande vårt så
ofta profvade folk genomlefvat. — Dock vår blick behöfver
ej gå så långt tillbaka i tiden för att spåra Guds heliga
och dock barmhertiga viigar. Än är ej ett fjärdedels
århundrade förflutit, sedan hungersnöden gästade vårt
fädernesland. Skördarne på fälten förtvinade för frostens kalla
andedräkt, nöd och jämmer fylde våra bygder. I hungerns
spår smög döden och störtade tusenden i grafven. Då
ropade vårt folk till Herren om hjälp, och han vände åter
sitt ansikte till oss. Han lärde oss att bättre taga vara
på de gåfvor han gifvit. Ur nöd och död som härjat har
vuxit en lyckosam utveckling för hela vårt land. Så
utgör vårt folks historia ett lefvande vittnesbörd om
sanningen af bibelns ord: Herren är rättfärdig i alla sina
vägar och nådig i alla sina gärningar. Herren är när allom
dem, som åkalla honom, alla dem som med allvar åkalla
honom.
Vördade medlemmar af Finlands ständer! Vårt arbete
vid detta ständcrmöte är ändadt. Detta arbete har öfvats
i en tid af pröfning och betryck för vårt fädernesland. —
Låtom oss ej klaga däröfver, ej skjuta skulden därför på
andra, ej heller hängifva oss åt misströstan. Låtom oss i
ljuset af Guds ord lära oss förstå Guds afsikter. Vi hafva
syndat, vårt folk har syndat mot den allsmäktige men Gud
vill ej förkasta sitt folk, han vill blott rena det från dess
synder, dess själfförtröstan, maktsjuka, dess tvedräkt ocli
jordiska sin: 3.
Han vill lära oss att tacksamt och ödmjukt bruka
Hans goda gåfvor och bygga vårt folks framtid ej på
människoord ocli människokraft, utan på Gud, som är (len
allena mäktige och trofasta, hvars nåd varar ifrån evighet
till evighet öfver dem som frukta honom, ocli hvars ord
ensamt är vardt att vara ljuset på alla våra vägar. Må
vi då förstå Guds maning och handla därefter, enhvar på
den plats, där Gud liar stält oss. Och Han, våra fäders
Gud, som hittils ledt och bevarat sitt finska folk både
under dagar af ljus och dagar af dunkel, Han skall fullfölja
sitt värk och leda oss efter sitt råd. Det kan hända, att
lian leder oss en annan viig än den vi själfva för oss
utstakat, — men alla Guds vägar äro idel godhet och
sanning för dem, som hålla lians förbund och vittnesbörd. Hvile
då Herrens nåd öfver vårt folk och fädernesland. I hans
allsmäktiga och barmhertiga hand vare dess okända
framtid anbefald. Honom, all världens Gud, vår Herres Jesu
Kristi fader vare pris och ära evinnerligen. Amen.
Landtdagsbref. XVI.
Jå Finlands åttonde lagtima landtdag slut
och dess arbete öfverlämnadt åt historiens dom.
Fortfarande från den 20:de eller rättare den 24:de
januari (den dag, då den högtidligen öppnades på
kejserliga slottet) till den 28 maj, då den enligt
fast-stälda ceremonier afslutades, har dess fyra månaders
långa arbetstid utmärkt sig genom en rastlös värksamhet,
hvilken mot landtdagens slut blef formligen
feberaktig. Naturligtvis hunno icke alla vid landtdagens
början inlämnade petitioner (200 stycken) och
motioner (21 stycken) behandlas, då regeringspropositionerna
(30 stycken) enligt grundlagen måste i främsta
rummet pröfvas. Men om äfven flere ytterst viktiga
ärenden lämnats därhän (vi nämna endast herr Lilles m.
fl. petition i prässlagsfrågan, herr C. Boijes angående
upphäfvandet af nattvardstvånget, friherre Vredes
angående en högsta domstol med oafsättliga ledamöter
m. fl.), så kan det icke nekas, att landtdagen hunnit
med ganska mycket och i allmänhet kommit till
lyckliga beslut. Obestridligt är, att Ridderskapet och
adeln, Borgare- och Bondestånden alt mera och mera
börja draga ett gentemot Prästaståndet. Vid nästa
landtdag skall Bondeståndet måhända ännu
fullständigare våga frigöra sig från prästernas ledband. Nya
män komma in, och de gamla ledarne falla undan.
Meurman har visserligen ännu under denna landtdag
i några viktiga frågor fått ståndet att dansa efter sin
pipa; men i andra frågor, t. ex. samskolefrågan, har
ståndet tagit sitt förnuft till fånga samt vågat svika
sin gamle ledare och sina gamla bundsförvandter,
prästerna. Det ligger äfven i sakens natur att de tre
lekmannastånden skola känna sig som ett i de allra
flesta frågor, i synnerhet då man ser, att
åskådningen hos landets prästerskap blir alt mera och mera
fientlig gentemot samtidens nya, friska idéer. Att
kristendomen löper någon fara genom detta förbund,
behöfver ingen frukta. Tvärtom skall det visa sig,
när de tre lekmannastånden kommit till makten, att
de förstå dess höga läror fullt ut lika väl som
prästerna, men att de inse, att mellan dem och den nya
tidens sträfvanden icke finnes någon oöfverstiglig mur,
såsom biskop Johansson och liaus talrika följe göra
troligt
Under landtdagens sista tider ha flere frågor
af-gjorts, bland hvilka vi nämna följande.
Folkhögskolan fick 45,000 mark i enlighet med
Allmänna besvärsutskottets sammanjämkningsförslag,
samt fortsättningskurserna till folkskolan lika mycket.
— Fruntimmersskolorna likstäldes med gossskolorna
hvad terminsafgifterna vidkommer — en förändring af
stor slagvidd, då landets ständer därigenom uttalat,
att de anse kvinnobildningen lika nödvändig som den
manliga befolkningens. Småskolorna fingo ingenting,
ty när prästerna icke fingo dem helt och hållet i sin
makt, så funno de dem vara djäfvulens funder och
drogo sig fullständigt från dera. — Af stor vikt för
folkskolesakens framgång är Ständernas beslut att
anhålla, att H. K. Majestät till nästa landtdag täktes
aflåta en nådig proposition om sådan ändring af
förordningen af den G februari 1885 angående
kommunalförvaltningen på landet, att enskilda byalag och
personer finge rätt att, oberoende af kommunens med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
