Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 LAND OCH STAD.
N:o 25
Nybygget.
(„Ur Spånoru af Juhani Aho.)
e tjänade båda i prästgården, lian som dräng,
hon som piga. Hirn körde sin häst, och hon
sysslade med hushållsbestyren. Vid måltiderna, där
de sutto vid hvart sitt hörn af matbordet, växlade de
ibland ett skämt med hvarandra. Men vanligtvis
grälade de. Herrskapet tykte, att de voro visserligen
oeniga tjänstehjon; de äro som hund och katt, sade man.
Men under nattliga notfärder, vid höbärgningen
ocli på skördeåkera mognade hos dem tanken att
grundlägga gemensamt hem. Långt borta i ödemarken
utsågs ett ställe för stugan vid stranden af ett träsk.
Där fans det tillräkligt skog till sved; én vid,
albe-vuxen flacka skulle bli åker, och äng kunde man
upp-rödja på ömse sidor om bäcken. Om man blott hade
liaft råd att bygga stugan! Men lönerna voro små,
ocli för att kunna börja med eget hushåll behöfde man
äfven häst och ko. Denna omständighet fördröjde
giftermålet. Men under årens lopp knötos bauden fastare
dem emellan, och utsikterna för framtiden ljusnade dag
från dag. På lediga stunder sysselsattes deras
tankar med att uträkna, liuru mycket de redan sparat
ihop på sina löner, och huru lång tid det ännu skulle
behöfvas, innan den oundgängligen nödvändiga summan
var samlad. Ingen anade, att hos drängen och pigan
småningom växte en ifrig längtan efter frihet och en
brinnande lust att få lefva på egen hand. De hade
ju det så bra och sorgfritt på prästgården. Men
deras egen håg stod till ödemarken.
Alla försökte att afråda dem, då hvardera en
sommar nekade att taga ny städsel. „Där borta
härjar frosten, och ni belastar er med skuld. Familjen
växer, och tiggare fins det gunås redan förut." Men
de hade räknat och funderat på saken i fem års tid
och fattat sitt beslut. Prästen måste lysa för dem,
och om hösten lämnade de sin tjänst.
Följande vinter bodde de ännu inhyses. Ville
timrade på sin stuga och gjorde däremellan
dagsvärken i prästgården. Anni väfde och hjälpte frun med
handarbete.
Brölloppet firades under pingsthälgen följande år.
Det bekostades af prästgårdsherrskapet, och prosten
själf sammanvigde sina förra tjänare i prästgårdens
stora sal. Men då det äkta paret tagit afsked och.
prosten genom fönstret såg, huru de aflägsnade sig
längs leden, skakade lian betänksamt på hufvudet och
sade: „Låt de unga försöka, men inte rödjar man
ödemark med en pigas ocli en drängs kapital."
Med ett sådant kapital hafva dock Finlands
ödemarker blifvit upprödda. Och likväl hade äfven
prosten för sin del rätt.
Vi, prästgårdens ungdom, ledsagade våra
mångåriga vänner till deras nya hem. Den långa
sommardagen förgick under vandringen genom den grönskande
löfskogen, och natten dansades bort i den nya stugan.
Golfplankorna voro ännu glesa, de osågade
stockändarna stucko ojäint fram vid knutarna, och den bruna
alfvan syntes öfveralt på den nyssupptagna åkern. Men
på backsluttningen grönskade redan vackeu rågbrodd
mellan sotiga trästubbar, och träden på kornsveden
voro kvistade till torkning. Den unga värdinnan gjorde
upp eld på sveden och mjölkade där sin ko för
första gången. Ville och jag sutto på en sten och
betraktade henne, där hon sysslade i aftonsolens matta
sken, ännu iklädd sin nya bröllopsklädning.
Ville t viftade icke på framgång i torpet. „Få
vi blott behålla hälsan och frosten icke kommer" —
och liksom anande, hvad jag tänkte, tillade lian: „visst
är det ett frostnäste, kärret där nere. Men då man
håller armarna i flitig rörelse, jagar skogen längre
hort ocli öppnar plats för solen, så..... Det käns
ännu kyligt om kvällen, men kom nästa sommar och se!"
Jag kom mig icke till något besök nästa
sommar, ej heller den följande. Jag måste bekänna, att
jag hade glömt dem. En gång, då jag var hemma,
frågade jag, huru de mådde. „Skuld ha de nödgats
göra", var min faders svar. „0ch Annis hälsa har
varit skral", tillade min moder.
Några år hade förgått. Jag hade blifvit student,
fått mig bössa och jagtlmnd och stannat på landet för
höstterminen.
En mulen oktoberdag ströfvar jag kring i
skogarna och kommer på en smal stig, som förefaller mig
bekant. Det börjar dugga; hunden löper lat framför
mig på vägen. Plötsligt börjar den morra och därpå
ifrigt skälla. Framför oss höres tramp af en häst.
Snart blir hästen synlig vid en krökning af vägen;
den var spänd mellan ett par fimmelstänger,
hvilkas ändar släpade på marken. På lokan hängde en
hvit duk och tvärs öfver fimmelstängerna låg en
likkista fastbunden. Bakom trefvar Ville fram, liksom
plöjaren efter sin plog. Han har fullt upp med att
hålla lasset i jämvikt.
Han såg tärd ut: kinderna voro bleka, ögonen
matta och färglösa.
Först då han hörde mitt namn, kände han igen mig.
— „Men hvad har ni i lasset där?"
— „Aflidna hustrun min", ljöd svaret.
— „Död?"
— „Ja, hon dog".
Genom att fråga vidare fick jag höra deras korta,
förutspådda saga: frost, skuldsättning, många barn,
hustrun sjuk af öfveransträgning och slutligen död.
Nu gälde det att föra henne till grafven, men vägen
var så dålig. Måtte blott kistan hålla ända till
kyrkan. — Han kuykte på tömmorna, ty hästen hade
vändt sig öfver vägkanten och sökte efter gräs bland
de gulnade lofven. „Se så . ."
Den ville stilla sin hunger. Den befann sig i
ett lika ömkligt tillstånd som mannen: den såg ut
som ett benraugel.
Ville tog afsked af mig utan att lyfta sina ögon
från lasset och fortsatte sin färd. Fimmelstängerna
skuro tvenne parallela fåror i den sandiga vägen.
Jag gick i motsatt riktning och kom till ett kärr,
där man börjat gräfva ett afloppsdike men stannat
midt i arbetet. Stigen, som jag kände sedan
bröllopsfärden, ledde till torpet.
Bakom gärdet råmade sakta eu mager ko och en
gris bökade på gårdsplanen, till hvilken grinden
blifvit lämnad öppen. Midt på gården stod en tom säng
och den afliduas bädd var kastad på gärdet.
Stockändarna stucko fram vid stugukuutarna som förr. På
karmen af fönstret, hvars rutor voro mörka och
smutsiga, stod en vissnande balsamin i en liten näfverkorg.
Något litet af ödemarken hade mannen dock
lyk-kats rödja. En färdig åkerflik af ett par tunnlands
vidd och kanske hälften så mycket uppgräftadt land
bildade en öppning i skogen. Men där tyktes
krafterna hafva svikit. Björkskogen hade lian fält och
förvandlat aldungen till åker. Men bakom den stod
en mörk granskog som eu obetvinglig mur. Där hade
han nödgats stanna.
Jag stod en lång stund på det öde torpets gård.
Vinden hven häftigt i skogen och framkallade ur
bösspipans mynning vid mitt öra ett sorgset, klagande ljud.
# *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
