Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
vän redan vid första mötet. Under 1788 års
krig beskrifver han de finska soldaterna som
fega och oöfvade, och först i det senare kriget
lärde han sig känna och till fullo uppskatta
dess tapperhet och duglighet. Men äfven här
litade han ej på första erfarenheten. — I slaget
vid Siikajoki blef han tvungen att skicka en
reserv till de stridande trupperna. ,,Ack, om jag
blott hade här mina tappra nylänningar", sade
han. och såg misstroget på den skara
björneborgare, som stod under hans befäl. „Ers
excellens kan skicka oss björneborgare, så vinnes
alldeles samma mål", sade en närstående
officer, och hans utsago blef värkligen bekräftad.
Von Döbeln hade stor både boklig och
praktisk erfarenhet som krigare, och krigets konst
skattade han, kanske med rätta, högst af alla.
Men han var icke blott en skicklig officer och
anförare för soldaterna, utan han förstod äfven
att göra sig till en’ vän och fader för dem.
Intet, som kunde bidraga till deras nytta och
trefnad, förblef honom främmande. Om dessa
ämnen skref han mycket i de skrifter angående
krigskonsten, som han författat. — Soldaterna
förstodo också till fullo de varma känslor, som
deras chef hyste för dem, och v. Döbeln var en
af de mest omtykta befälhafvaren» i det finska
kriget.
Georg Karl v. Döbeln var icke född i
Finland och var aldrig med starkare band fästad
vid detsamma. Men hans namn är dock för alla
tider ristadt i vårt lands häfder, och minnet af
hans ädla, folkvänliga personlighet skall, vilja
vi hoppas, ännu länge fortlefva i våra bygder.
En dödsruna.
VTj?n af den svenska folkbildningens varmaste
vännner har åter vandrat hädan. Senaste
torsdag afsomnade nämligen rektorn vid
Borgå realskola Viktor Leonard Cajander efter
en längre smärtsam sjukdom. Se här i några
korta drag hans lifsgärning.
Född nyårsdagen 1837 i Lovisa genomgick
Cajander gymnasiet i Borgå och blef student
1857. Högre steg han ej de lärda graderna, men
säkert är att han genom själfstudium förvärfvade
sig vida gedignare och mångsidigare
kunnska-per än mången s. k. lärd man med betyg på
fickan. Inom den Nyländska afdelningens’
kamratkrets intog han snart en af de främsta
platserna, Afhållen för sitt godmodiga humoristiska
lynne förstod han att sprida trefnad omkring
sig. Med ifver tog den unge studenten del i
nylänningarnas arbete för bildningens höjande
i hembygden, och samma intresse visade den
„ gamla studenten" ända till sin död. Från
barndomen förtrogen med allmogen, lärde han sig
under vandringarna i bygderna att grundligt
känna allmogens språk och seder. Flere
uppsatser i Nylänningarnas album och pennibiliotek
vittna om hans intresse för bygdefolkets lif.
Länge nog blef Cajander ock i tillfälle att
rikta sina ord till allmogen, ty under en lång
följd af år redigerade han ensam Borgå bladet.
Dessförinnan liade han en kortare tid haft
anställning vid Botaniska trädgården härstädes,
men lämnade trädgårdsmästarens värf för att
i stället inplanta kunskapsfrön hos de unga.
Cajander anstäldes nämligen såsom lärare vid lägre
elementarskolan i Borgå samt öfvertog slutligen
rektorsplatsen vid realskolan i samma stad.
Under sin långa vistelse i Borgå skaffade
sig Cajander många vänner. Knappast fans det
i hela staden någon enda, som ej skulle hafva
kändt den varmhjärtade, godmodiga „Cajus". Så
kallades han nämligen i studentkretsen, och
cl etta namn användes fortsättningsvis af alla.
Icke ens sjukdomen kunde, förrän de sista
vekkorna nedslå hans goda lynne.
Undertecknad var i tillfälle att för ett par
månader sedan göra ett afskedsbesök hos
vännen Cajus. Mellan plågorna log och skämtade
han som vanligt. Det blef tal om poesi, och
nu uppläste den minnesgode sjuklingen utan att
stappla på en rad flere långa verser ur en dikt.
Då jag nu uttrykte min förvåning häröfver,
utbrast han skämtande: ,,Hufvudet, kära bror, är
Jrønik.
<Sn fibn af Se[fingforsSüfiuct. — 2)löten o rf) föreningar. —
/ ©n jutftapi) PÄ förslog.
^flUlT ånöen landsortsbo, som ester annonssidorna i
(jgjyW- huswudstadens tidningar bedöma hwad fom
fdpn uträttas i wår goda stad, har ofta utropat:
Huru hilmer malt i Helsingfors wara med om
alla dessa nöjen? Hwarisrån tar man pengar till
alla dessa tillställningar, hwilka dag efter dag i
oaf-bruten följd aflösa hwarandra? Dd; han tillägger
kanske: Huru hinner man arbeta, då det ständigt
gäller att roa sig?
Jag swarar: Kära wänner i landsortswiken, wi
hinna här i fè:fors både arbeta od; roa oss. SBår
stad är redan så stor, att publiken, som besöker
nö-jena, räcker till sör åtskilliga tillställningar på samma
dag. Somliga besöka teatrar, andra konserter, ännu
andra infinna sig till föredrag o. s. ro. Det är
in-galmtda samma personer, som äro med ösweralt.
Sikasom arbetet är fördeladt mellan många, är det
äfwen fallet ined nöjet.
Helsingfors till heder måste det sägas, att här
utwedlas en mångsidig, rastlös wärksamhet.
Jntres-set sör allmänna angelägenheter är lika waket som
för arbetet på ekonomins, wetenskapcns od; konstens
områden. 2ltta goda od; nyttiga företag, hwilka för
att hållas uppe och föras framåt tarfroa understöd,
er-hålla kraftig hjälp.
Dm Ni, goda landsortsbor, roiste, huru många
hundratal, att ide säga tusental, „listor för
wälgö-rande ändamål" här äro i omlopp, skulle Ni säkert
häpna. Dd; toma äro de ingalunda, då de cirkulera
fråu man till kwinna od; från kwinna titt man. Den
äkta Helsingsorsbon har redan fått en wiss bepröf-’
wad wana i att „tedna bidrag", $lro äfwen
inkom-sterna för många här större än landsmännens i lands-
orten, så äro nog äfwen utgifterna orimligt mycket
högre, ^ilus od; minus taga således ut hwarandra.
nog klart, men benen, de hafva uppsagdt
kontraktet, förrän lifvet är slut".
Då jag steg upp för att gå, uttalade jag en
förhoppning om en förbättring af
sjukdomstillståndet. Han skakade afböjande på hufvudet
och yttrade: „Med mig är det snart slut och
— hvad har jag uträttat — nå ja — vänner
har jag haft, och en glad student har jag varit.
Se d ar alt. Hälsa kamraterna af gamla
stammen. Farväl!"
Jag gick och framför nu den döendes sista
hälsning till de äldre nylänningarne.
P. N.
En „griindlovsfest" i Köpenhamn.
^gjjedan härmed festens officiela del var afslutad,
ntbragtes ännu ett kraftigt hurrarop för Carl
Ploug, såsom den där alltid varit med och gått i
spetsen, då det gällde frihetens sak Denne uppträdde
nu i talarstolen och yttrade några ord i skandinavisk
riktning slutande med: „et Leve for det trefoldige
Norden."
Vid festeu skedde insamling af medel för
uppresande af ett minnesmärke öfver „ Frederik den
sy-vende" i Köpenhamn. Ingen dag kunde äfven vara
mera lämplig härtill än denna, hans minnes hedersdag.
Nu sedan de alvarligare högtidligheterna voro
ändade, såg man folket skingra sig åt alla håll uti
parken; och ett gladt, äkta danskt folklif tog sin
början. Här och där såg man familjer slå sig ner i
skuggan af de gröna bokträden, taga fram en
matsäck och ogeneradt under lustigt skämt spisa sin
måltid. De små marketenterikärrorna, som öfveralt voro
uppstälda, belägrades formligen af hungrande och
törstande. Studenterna planterade sina banér i marken
och angrepo med lust och fröjd ölstånkor och
smörgåsar, som serverades dem af deras markententare.
Hela den vidsträkta festplatsen var förvandlad i en
stor matsal med gröngräset soin golf, den blå himmeln
som tak. — Men också såsom danssal fick man snart
se den rymliga planen göra tjänst; oaktadt den
tuf-viga, ojämna marksn såg man där och hvar en un-
Möte kl. 6, möte kl. 7, möte kl. 8 o. s. w.
aniton-seras det dag ester dag. Hwew hinner då wara med
på alla dessa? Ja, det kan man alt litet undra öf-
wer. Men saken är den, att om man i wår tid witt
arbeta för en fak, få göra ej twå, tre eller flere per-
soner det i tysthet, utau bums bildas en förening med
ordförande, sekreterare, rewiforer od;
rewifors-supple-anter ide till förglömmandes. @n gammal HelsinØ’
forsbo är medlem i minst 12 eller 15 föreningar.
Du twislar, nå, war så god od; räkna ester! Du är
uaturligtwis eu wänlig, hjälpsam medborgare, od; det
hafwa dina gelikar nog reda på od; dragit dig in i
wäufkapsförbunden.
Se här några af dina wärkfamhetsfält.
Sr du ide eu medlem af Swenska
Folksko-lans SBänner, så hör du förmodligen titt Finska
Folkskolans SBänner. Jfrar du för den
inhem-ska industrins förkofran, räknar Finska handarbetets
SBänner dig för en af sina stödjepelare, etter ömmar
du för skapande af tomtebolyda åt gamla medelöfa
damer, är ini en trogen riddare bland De ©amlas
SBänner. Hör du ej till arbetareföreningen, så står
ditt namn antagligen att simia på listan öswer
2lr-betets SBänner. Helt säkert är du dessutom garant
etter prenumerant på någon as tidningarna
Folkwäu-nen, Ni;kterhetswänueu, SBliudwäunen, Häl=
sowänneu, Mäuniskowännen etter Djurwännen.
Hilmer du därjämte egna någon tid åt din familj
od; där agera hemwännen, så är du att gratulera som
en mångsidig och människowänlig medborgare!
Jag har här omuämt endast en griipp as
söre-ningar; att uppräkna dem alla skutte öswerstiga min
sörmåga. Nya tillkomma nästan hwarje wecka.
Må-hända töswar det ej länge, sörrän du är en ärad
medlem i Forna SÖruuusparksbors pensions*
förening, eller Nuwarande Silla
Nobertsgats-bors konsumtionsförening etter Framtida Kro =
nohugsbors elektriska belysningsaktiebolags
wänner. Den som leswer, sår se!
J utlandet stistas ju äsweu föreningar med alt
mera speciella system Hwad tyÆs till eEewpel om
ett i Swerge nyssbildadt samfund, som kallar sig
Före-ningen sör bildande as en rödbrokig swensk
bofkapsras. Kanhända wore det äfwen på tiden
att här bilda en Förening för magergörandet as
en swartbrokig fwinras etter en Förening för
hemlöfa kattors wård och ans.
9llt detta ordande om föreningswäfendet är nu
ide illa ment; wi hafwa blott, som de lärda säga,
welat konstatera ett faktum, och därmed punkt!
Det stundar mot julen. 2ltta som hafwa
någon-ting att bjuda ut skrifwa od; säga: det här är
någon-ting riktigt sint, war så god od; köp det. Det
pas-sar alldeles förträffligt titt julklapp. Jag witt då
följa exemplet od; säger helt frimodigt.
©å titt närmaste postkontor, betala där in ett
par mark, så sår du en prenumerationssedel på Sand
od; Stad sör 1892, od; denna lilla lapp ger du titt
julklapp åt någon god wän, som titan din
omtänk-samhet ej skutte kommit sig att prenumerera på
bla-det. Dm du så gör, är din wän säkert mycket
tack-sam od; Saud och Stad blir dig förbunden icke på
obestämd tid, titan — titt utgången af 1892. Dd;
det är wackert så.
Jag witt nu wisst icke skryta med Sand od; Stad
samt lofwa rundt od; hålla tunt. Men så mycket kan
jag utan fara att öfwerdrifwa säga, att den nästa år
skatt söka att blifwa alt bättre od; bättre. 2ltt skryta
med affären lönar sig häller platt intet. Sand od;
Stad är en ganska billig tidning, jag tror nästan att
den hör titt de billigare. J förtroende sagdt må jag
| yppa, att i redaktionsarwoden har under 1890 och
1891 utbetalats summa 20 sinska mark i guld. Som
detta belopp äswen med deu största sparsamhet
knap-past låter sig nedtrycka, wore det as wikt att få många
nya prenumeranter för nästa år.
Detta är nn icke halskwäden wisa, titan
sannin-gen rätt od; slätt, och härmed har jag efter förmåga
fullgjort mitt wärf att puffa sör bladet. Uttalande
förhoppningen att under 1S92 fortsättniugswis så
uppwakta eder med små krönikor tecknar
högaktningsfullt
<Puff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
