Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klöver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klöver
Klöverfrönötare
Den s. k. Lands&erø-blandningen: 1/3 inkarnatklöver
+ 1/3 luddvicker + x/3 italienskt rajgräs, har på senare
år även börjat prövas hos oss.
Alsikeklöver (T. hybridum L.), en mångårig ört
med finare byggnad än rödklövern, som den eljest
liknar; stjälkarna äro rikt förgrenade och bladiga;
småbladen, elliptiska, sågkantade, sakna ljus fläck;
huvud klotrunt, blommor vita—ljusröda, baljor
2—4-fröiga, frön snett hj ärtlika (beroende på att lillroten är
utstickande) svartgröna med 1 000-kornvikten 0,5—
0,8 g. — Alsikeklövern, som ej är en hybrid, såsom det
latinska namnet synes antyda, växer vild i Sverige
ända upp till Västerbotten. Den synes först ha odlats
i Alsike socken, förordad av Linné, och odlingen har
sedan spritt sig till hela Europa och Nordamerika. . Den
ger ett utmärkt foder och utgör en god ersättning för
rödklövern, där denna ej kan odlas. Den utvecklas
långsammare än rödklövern och ger mindre återväxt
men är i gengäld varaktigare. I renbestånd odlas den
endast för fröskörd. Det mesta fröet odlas i
Östergötland. — Alsikeklövern är mindre variabel än
rödklövern och de lokalstammar, som finnas särskilt i
Östergötland, Uppland och Ångermanland, skilja sig
icke mycket från varandra. Endast en förädlad stam,
Svalövs Svea, ur en östgötastam. — Med avseende på
jordmånen har alsiken ungefär samma krav som
rödklövern, men är något mindre anspråksfull ifråga om
avdikning, kalkhalt och näringstillgång, men mera
känslig för torka. Den är vidare mindre köldöm än
rödklövern och mindre utsatt för parasiter än denna.
För statsplombering kräves 96 % renhet och 75 %
grobarhet. För rensådd beräknas 12—14 kg/ha.
Landets behov av frö, c:a 1,3 millioner kg, tages ofta
ur blandvallar och fröet är därför ofta uppblandat
med timotej, vilket är, svårt att rensa ifrån. En
medelgod fröskörd är 300—500 kg/ha. — Sjukdomar: I
stort sett desamma som hos rödklöver, men alsiken
angripes i regel ej så svårt som denna.
Vitklöver (T. repens L.), en i hela landet
vildväxande art med krypande, vid bladfästena rotslående
stjälk samt upprättstående glatta blad och
blomstänglar. Blommorna äro vita eller rödlätta, i plattade
huvuden, baljan innehåller 1—4 gula, hjärtformade
frön med 1 000-kornvikten 0,6—0,8 g.
Vitklövern började odlas i mitten av 1700-talet,
men först under början av 1900-talet blev den allmänt
odlad i vårt land. Först på sista tiden har hos oss en
rationell fröodling av vitklöver i något så när stor
skala upptagits. Vitklövern är till skillnad från
röd-och alsikeklöver en utpräglad betesväxt. I
betesmarker är den mycket uthållig och på de flesta marker
oumbärlig, men för slåttervallar av vanlig typ lämpar
den sig mindre. Vissa högvuxna typer kunna dock
hävda sig även i slåttervall. — Odlingsmaterialet ut-
gjordes tidigare huvudsakligen av tyska och tjeckiska
stammar, på sina håll måhända även en engelsk
(s. k. wild white). Dessa hade emellertid kort
varaktighet, men på platser, där vitklövern trivs, inkom förr
eller senare vildväxande svensk vitklöver. Senare ha
de båda danska stammarna Strynö och Morsö,
särskilt den sistnämnda, fått en stor spridning, i ali
synnerhet sedan de efter fröodling i vårt land blivit anpassade
efter våra förhållanden. En ur Morsö uppdragen
vinterhärdig och uthållig svensk vitklöver är Svalövs
Hero, ur vildväxande skånsk vitklöver härstammar
Svalövs Svea, vilken synes vara mera
motståndskraftig mot torka men i genomsnitt mindre givande
än Hero. Från Weibullsholm ha utlämnats två
Morsö-stammar, Morsö-Lönhult och Morsö-Valinge, av vilka
särskilt den sistnämnda avviker ganska väsentligt
från den ursprungliga Morsö. Ur den grövre och
kraftigare Strynö-stammen har vid Weibullsholm
upp-dragits Robusta, en mot torka jämförelsevis
motståndskraftig stam, som även lämpar sig för slåttervallar.
Vidare kunna nämnas Morsö-Hammenhög, och
Holmbergs Östgöta-Morsö.
Vitklövern är en härdig art och trivs på nästan ali
slags jord men är känslig för torka (grunt rotsystem);
ett viktigt mål för förädlingen under senare år har
varit att söka isolera torkresistenta stammar. Gott
utsäde bör vara ljusgult till färgen och väga 76 kg/hl;
för statsplombering kräves 97 % renhet, 75 %
grobarhet, högst 2 000 ogräsfrö, därav högst 200 svårare,
pr kg. Beträffande odling hänvisas f. ö. till Fröodling
och Vall. Vitklövern angripes både av klöverröta och
klöverål, dock i betydligt mindre grad än rödklöver.
Blåsklöver, smultronklöver (T. fragiferum Fr.),
påminner mycket om vitklöver, från vilken den bl. a.
skiljer sig genom det uppblåsta fruktfodret.
Förekommer på strandbeten längs västkusten men är ej föremål
för odling.
Klöverarterna räknas till våra allra värdefullaste
vallväxter; de ha ett högt fodervärde men rel. små
jordmånsanspråk samt kunna odlas över hela landet,
de böra därför användas överallt, där icke förekomsten
av sjukdomar eller alltför stor kväverikedom i marken
lägger hinder i vägen. H. O—d.
Klöveragnar, se Agnar.
Klöverensilage, se Ensilage.
Klöverfrönötare, klövernötare, användes för nötning
av vallbaljväxternas frön, d. v. s. för att befria dem
från den fröet omgivande hylsan. K. kunna ha en
cylinder med tätt sittande, korta stift och en ställbar
sko, varvid fröna passera mellan cylindern och skon.
Den väg, de därvid tillryggalägga, är emellertid mycket
kort, och många frön bliva därför i sådan apparat inte
befriade från hylsorna. En annan typ av K. har en
roterande konisk slagtrumma, som bearbetar fröna
.501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
