Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kotte ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kotte
Krake
kott för fröskörd omöjliggjorts. K. insamlas lämpligast
i december—januari. Den mogna grankotten sitter
i spetsen av skotten. Längre in på skotten kvarsittande
K., liksom nedfallna, hava släppt sitt frö. Rikliga
kottår (fröår) på gran inträffa vart 3—-4 år (norrut
mera sällan). Det bästa fröet erhålles från
40—70-åriga träd. En hl frisk grankott lämnar c:a 1 kg frö.
Grankotten är dock ofta skadad av insekter och
rostsvampar, som väsentligt nedsätta utbytet.
Tallkotten blir första året endast 5—6 mm och når
full storlek andra årets höst. Full grobarhet uppnås
först i februari—mars, då insamling kan ske. Den
mogna K. sitter mellan sista och näst sista årsskottet.
Rikliga kottår inträffa vart 5—6 år (norrut 10—12 år).
Det bästa fröet anses 50—90-åriga tallar lämna.
Fröutbytet blir omkring 0,5—0,7 kg pr hl.
K. av lärkträd böra insamlas sent på vintern (april),
enär tidigare insamlad K. är svårklängd. Vid hög
klängningsvärme utsipprar kåda, som sammanklibbar
kottfjällen. Silvergranens K. mogna tidigt, i
september—oktober. K. äro lättklängda. Vid klängningen
avfalla även kottfjällen från kottaxeln.
Insamling av K. från våra barrträd sker lämpligast
från fällda träd i samband med avverkning. För
insamling från växande träd har konstruerats några
redskap (Mårtensons kottkam, Tidén och Frosts
kott-plockningsapparat m. fi.), men dessa hava ej fått större
användning. För kottskörd böra utväljas träd av
vacker typ. Med hänsyn till vikten av lämplig
fröproveniens sorteras K. från skilda skördezoner, indelade
huvudsakligen efter klimat och höjden över havet. Se
även Fröklängning. R. L-k.
Kottsättninj|, se Fröår.
Kovall, se Skepling.
Kovete, se Skepling.
Kraftfoderblandning, se Foderberedning.
Kraftledningslånefonden inrättades vid 1918 års
riksdag för att främja anläggandet av elektriska
distributionsnät på landsbygden. Lån från fonden beviljas
av Kommerskollegium och Lantbruksstyrelsen
gemensamt. K. uppgick till 13 mill. kr. 13/„ 1939. G. Dbg.
Kraftmätare, se Dynamometer.
Kraft- oeh iiälsofodcr. Förr mera än nu utbjödos en
mängd namnförsedda foderpreparat till höga priser.
Dessa angåvos ha speciellt gynnsamma verkningar på
mjölkavkastning, tillväxt och hälsotillstånd. De
bestodo vanligen av benmjöl, kryddor, horn, koksalt,
något fodermjöl etc. De voro alla tillverkade i
bedrägligt syfte att av billiga och mestadels värdelösa
ingredienser framställa ett preparat, vilket sedan
utbjöds under kraftig reklam och med hänvisning till
ofta förfalskade intyg. F. J-l.
Krainerbi, se Biskötsel.
Krake. För torkning på fältet av såväl säd som hö
har man sedan gammalt använt K. Kräkning av hö
utföres på sådant sätt, att höfången spetsas på en i
jorden nedspettad stör, vässad även i övre ändan.
För att hindra höet att nedsjunka på marken
användas många metoder. Ett sätt är att sätta störarna
i rader och spänna en järntråd eller lina emellan dem
på c:a 60 cm höjd över marken. Ett annat sätt är att
på samma höjd fästa en tvärslå, sno omkring ett
hö-band eller fästa s. k. sköldebrandska åttor eller
hässje-krokar. Man kan även borra ett hål på lagom höjd i
störarna och insätta pinnar i dem vid höets
påhäng-ning. På vissa håll borras t. o. m. flera hål över varandra
i stören och i dessa insättas pinnar under
påhäng-ningen av höet, varigenom detta hindras att sjunka
ihop. En K. rymmer högst 50 à 60 kg torrt hö.
Vid sädesbärgningen, där säden är bunden i kärvar,
utföres krakningen på annat sätt. En över hela landet
allmänt använd ehuru ej särdeles effektiv
kraknings-metod för säd är den lilla K. eller snesen. Denna
utföres så, att först omkr. 5 kärvar resas kring stören
och sammanbindas med ett band runt kring
topparna. Ovanpå dessa fotband påspetsas sedan
kärvarna på sådant sätt, att stören går igenom mitten
på kärven och kärvarna komma att hänga lutande
med axen nedåt och vända åt söder. Banden hängas
något litet i kors. Då endast c: a 7 st. kärvar kunna
påhängas över fotbanden, kommer en sådan K. blott
att rymma c:a 12 kärvar per stör. Då bindningen tar
tid och pålassningen är rätt besvärlig, är denna metod
ej särdeles arbetsbesparande, ej heller förmår den
skydda säden mot långvarig nederbörd.
Avgjort bättre ur alla synpunkter är den s. k.
stora K. Denna metod har sedan länge använts i
vissa delar av Södermanland men är på grund av sin
förträfflighet värd allmän spridning. Den utföres på
följande sätt: Kring en nedspettad krakstör resas
10—16 kärvar, ju torrare säden är vid uppsättningen,
desto fler kan man sätta omkring.
Efter resningen av fotkärvarna, som ej skola
bindas, påhängas 8 st. kärvar som tak på sådant sätt,
att stören går igenom kärvarnas axända och kärvarna
komma att hänga nedåt och utåt med rotändan.
Dessa takkärvar måste påhängas på sådant sätt, att
de väl täcka de nedanför stående kärvarna. Utföres
taklagret på annat sätt än det nu angivna, mister
metoden en stor del av sitt värde. Om man påhänger
kärvarna för hand, kan man samtidigt utbreda
rotändarna och få fotbanden väl täckta. Det går
emellertid fortare att påhänga dem med gaffeln.
Överst bör helst påsättas en s. k. krängd hatt.
Krängningen tillgår så, att man ställer en kärve på
marken, klämmer fast den mellan knäna och drager
upp bandet något närmare axändan samt breder ut
.532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
