Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mag- och tarmkatarr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mag- och tarmkatarr
Malar
värt; olta träffas en periodiskt återkommande diarré,
och så småningom följer avmagring. Behandlingen
bör först och främst gå ut på att ordna en lämplig
utfodring, samt i akuta fall ge giftbindande ämnen,
som mediciniskt kol- eller tanninpreparat. Den
medicinska behandlingen får i övrigt rättas efter djurslag
och sjukdomens natur. N. L.
Mahonia, se Berberis och Järnek.
Majbagge, se Ollonborrar.
Majs (Zea Mays L.), ett från tropiska Amerika
härstammande stråsädesslag, som ej är känt i vilt
tillstånd. Den är mycket storvuxen, inemot 2 m hög.
Rotsystemet är kraftigt. Strået är grovt och
märgfyllt; bestockning saknas. Bladen äro stora och breda.
Han- och honblommor sitta i skilda blomställningar
på samma planta, hanblommnrna i en yvig vippa i
stråets topp, honblommorna i tjocka ax (kolvar) i
bladvecken. Kornen äro stora (1 000-kornvikt 100—
400 g), kantiga, till färgen vanligen gula, mindre ofta
vita, bruna, blå eller brokiga. Embryot utgör 13 %
av hela frukten; stärkelsekornen äro oregelbundna,
kantiga. Groddplantan har endast en frörot. M. är
korsbefruktare; självbefruktning medför degeneration.
Som stamform till den odlade M. brukar man betrakta
den s. k. teosinten (Euchlaena mexicana). Denna har
visserligen ej honblommorna i kolvar, men är f. ö.
mycket lik M. och ger med denna fertila
korsnings-produkter.
M. odlades allmänt i Amerika vid européernas
ankomst och spreds snart till alla världsdelars varma och
varmtempererade områden och är nu en av världens
viktigaste kulturväxter. Världsskörden utgör omkring
100 millioner ton årligen. Större delen härav
produceras i Nordamerika. De viktigaste majsproducerande
länderna i Europa äro Jugoslavien, Rumänien, Italien
och Ungern. På senare år ha stora ansträngningar
gjorts att genom växtförädling acklimatisera M. under
nordligare breddgrader i Amerika och Europa (särskilt
Tyskland), och försöken härmed ha också givit
löftesrika resultat. Även i vårt land arbetas på M:s förädling,
och även om M. ännu så länge spelar en ytterst
underordnad roll i vårt lands växtodling, finnes det dock
flera sorter, som mogna i Skåne.
Sorter. Av M. finnes ett flertal olika varieteter,
bland vilka må nämnas: hårdmajs, var. indurata,
vilken för oss torde ha det största värdet;
hästtand-majs, var. indentata, sent mognande, användes i stor
utsträckning som grönfodermajs; är den i Amerika
vanligaste varieteten; sockermajs, var. saccharata,
skördas omogen och användes som grönsaksrätt;
mjukmajs, var. amylacea; speltmajs, var. excellens,
tidigare felaktigt uppfattad som stamform till den
odlade M.
Av var och en av dessa varieteter finns det ett stort
antal sorter; de som tillhöra de båda förstnämnda
varieteterna pläga ur praktisk synpunkt indelas i
kornmajs, silomajs och grönfodermajs.
Odling. M. har ett stort värmebehov och ett måttligt
vattenbehov. Den kräver varma jordar med tämligen
hög vattenkapacitet och ungefär neutral reaktion.
Grundvalen för gödslingen bildar stallgödseln, vilken
kompletteras med konstgödsel i mån av behov. —
groningstemperaturminimet ligger vid omkring 9° C.
Den unga M. är mycket frostöm, och M. måste
följaktligen sås så pass sent, att man icke riskerar några
vårfroster efter uppkomsten. Plantavståndet är
lämpligen 30x60 cm eller 40x60 cm, och utsädesmängden
uppgår till 60—70 kg/ha. Myllningsdjupet är
lämpligen 6—8 cm. Då plantorna äro y2 m höga, bör
kup-ning verkställas; samtidigt borttagas sterila sidoskott
från bladvecken. Vid skörden avbrytas kolvarna först
och insamlas. Avkastningen uppgår i Tyskland till
20—60 dt/ha majskolvar och ungefär dubbelt så
mycket halm.
M. är ett mycket värdefullt fodermedel* för många
djurslag, den ger råmaterial till brännerier, och flera
sorter ge ett högt skattat födoämne. H. O-d.
Majsena, se Fabriksavfall.
Majsensilage, se Ensilage.
Majsgluten, se Fabriksavfall.
Majsjuka, se Binas sjukdomar.
Makaronivete, se Vete.
Malakit, se Mineral.
Malar kallas en mängd mycket små fjärilar med mer
el. mindre lancettformiga, i bakkanten långfransade
framvingar. Talrika arter äro växtätare och som sådana
stundom mycket svåra skadedjur. Flera arter leva
inomhus. Bland dessa äro klädesmalen (Tinea biselliella
HUMMEL) och pälsmalen (T. pellionella L.) de mest
bekanta. Dessa leva av textilier av de mest skilda
slag, dock ej gärna linnevaror, samt av skinn och
pälsverk, fjäder m. m. Larverna, de egentliga
skadegörarna, spinna åt sig rörlika bostäder, i vilka de alltid
sitta med bakändan av kroppen gömd. I den mån det
är nödvändigt, förflytta de sig framåt, varvid också
spånaden förlänges. I densamma förpuppas även
larverna. Utvecklingstidens längd och flygtiden är i
hög grad beroende på temperatur och andra yttre
förhållanden i de lokaler, där de hålla till. Minst en
generation utvecklas under ett år. Mot dessa vanliga
M. finns ett otal medel i handeln, många värdelösa,
andra relativt goda. Först och sist gäller som regel,
att klädesvaror och pälsverk ofta luftas, ev. piskas
eller borstas, samt att de dessemellan förvaras i slutna
höljen, av t. ex. papper, och på ett så svalt ställe som
möjligt. Till inomhusmalarna hör också kornmalen*.
A. T.
625
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
