Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ofruktsamhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofruktsamhet
Ofruktsamhet
och tjuren avlägsnas ur aveln. Detta gäller naturligtvis
alldeles särskilt i sådana fall, då tjuren ej är helt steril
utan har en låg befruktningsprocent.
Befruktningsimpotensen orsakas av sjukliga förändringar eller
funktionella rubbningar i testiklarna, bitestiklarna,
sädesledarna eller i de accessoriska könskörtlarna. De
viktigaste förändringarna i testiklarna, som giva
anledning till rubbningar i spermiogenesen, äro:
1) Testikelhypoplasi, d. v. s. ofullständig utveckling
av testiklarna; omkr. 25 % av fallen.
2) Degenerativa förändringar i sädesepitelet; omkr.
40 % av fallen.
3) Testikelfibros i omkr. 10 %.
4) Inflammatoriska testikelförändringar i omkr. 25 %.
Härav framgår, att testikeldegeneration och
testikelfibros utgöra sammanlagt omkr. hälften av fallen,
under det att de inflammatoriska förändringarna
utgöra en knapp fjärdedel. Hos tjur finner man olika
grader av underutveckling av testiklarna (hypoplasi),
vilken i vanliga fall omfattar båda testiklarna. Den
synes vara ärftligt betingad och anträffas ofta hos
högt förädlade ungtjurar, som skola sättas i avel.
Då hos de flesta nötkreatursraser missbildningen
uppträder dubbelsidigt och då tjurarna i de flesta fall
äro helt sterila, utgallras de automatiskt ur aveln.
Handjuren ha en livligt utvecklad könsdrift, och vid
yttre undersökning av könsorganen kan endast en
tränad iakttagare konstatera, att testiklarna äro mindre
än normalt. — Hos den svenska fjällrasen förekommer
en speciell typ av hypoplasi nämligen en i regel
ensidig underutveckling av könskörtlarna både hos
han-och hondjur. Det är i vanliga fall den vänstra
könskörteln, som är hypoplastisk, under det att den högra
fungerar, och djuren visa därför i de flesta fall god
fruktsamhet. Missbildningen tenderar dock att
uppträda dubbelsidigt och härigenom uppkommer sterilitet.
Undersökningar ha visat, att denna hypoplasi är av
ärftlig natur.
Degenerativa processer i testikeln med atrofi av
sädesepitelet utgör den vanligaste orsaken till sänkt eller
upphörd fertilitet hos handjur. Orsakerna äro av
mycket växlande natur. Knappast något annat organ
i organismen synes kunna reagera så hastigt till följd
av alla möjliga yttre och inre inflytanden, som just
testiklarna. Skilda retmedel framkalla ur kvalitativ
synpunkt i stort sett liknande förändringar, men
graden av förändringarna växla. Även om man i vissa
fall kan påvisa orsaken till en degenerativ
testikel-atrofi, såsom febersjukdom, kroniska allmänlidanden,
intoxikation av endogen eller exogen natur, psykisk
påverkan, nutritionsrubbningar, inanitionstillstånd etc.,
så synes dock i de flesta fall orsaken icke med säkerhet
kunna fastslås. Med mycket stor sannolikhet
förekommer hos handjuren hormonala rubbningar som
orsak. Då anlag för dylika rubbningar med största
sannolikhet kunna vara ärftligt betingade, synes man
ha rätt att antaga, att vissa handjur lättare än andra
kunna bli utsatta för rubbningar i inre sekretionen,
som även påverka testiklarnas funktioner. I vad mån
bristande vitamintillförsel är en vanligt förekommande
orsak till sådana rubbningar hos handjur är ännu
icke klarlagt.
Vid låggradiga skador i sädesepitelet bildas
fortfarande spermier ofta i normalt antal, men
sper-mierna äro i mer eller mindre stor utsträckning sjukligt
förändrade. Även vid till synes låggradiga förändringar
i sädesepitelet kan spermiernas befruktningsförmåga
vara nedsatt. Vid längre gången degeneration minskar
antalet bildade spermier i hög grad. Dessa
testikelförändringar synas ej menligt påverka tjurens
betäckningsförmåga.
Inflammatoriska testikelförändringar giva i allmänhet
så pass påtagliga kliniska symtom, att de i regel lätt
uppdagas vid undersökningen. De orsakas så gott
som alltid av infektion såsom tuberkulos,
streptokocker, pyogenes och allra vanligast av den Bangska
abortbacillen, d. v. s. samma bacill, som orsakar
smittsam kastning hos korna. Den angripna testikeln
blir i allmänhet starkt ansvälld, och tjuren får hög
feber. Om den sjuka testikeln snarast möjligt genom
kastration avlägsnas, kan i regel tjuren räddas som
avelsdjur.
Sjukliga förändringar i de accessoriska könskörtlarna
äro relativt vanliga hos tjur och mestadels
lokaliserade till sädesblåsorna. Orsakas av infektionsämnen
som tuberkulos, pyogenes, streptokocker och
vanligast av kastningsbaciller. Om förändringarna i
sädesblåsorna äro mera framträdande, kunna de vanligen
konstateras vid undersökning genom ändtarmen.
—-Kastningsinfektionen är i regel den vanligaste
infektion, som drabbar tjurens könsorgan; tjuren infekteras
genom att den står i en ladugård, där smittsam
kastning förekommer, och själva nedsmittningen sker i
regel med infekterat foder. Ävenledes kan tjuren
smittas genom att den får betäcka kastkor. — Tjuren
skyddas bäst för denna infektion genom att om
möjligt uppställas antingen i stall fritt från sjukdomen
eller så avskild från kastkor som möjligt samt icke
utfodras med kastningsinfekterat foder. Ej endast med
hänsyn till kastningsfaran utan även med tanke på
att förebygga parningsinfektioner överhuvudtaget bör
man ailtid söka genomföra en god parningshygien,
vilken i första hand skall gå ut på, att tjuren aldrig
får betäcka kor, som ha flytning, och att tjurens
förhud efter varje parning sköljes med en 0,3—0,5 %
ldoraminlösning.
Vad allmänna regler för behandling av O. hos tjur
angår, gäller att genom profylaktiska åtgärder i största
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
