Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Raffinering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Raffinering -
Raffinering, se Sockerfabrikation.
Raffinos, se Kolhydrater.
Ragg, se Hår.
Rajgräs, repe (Lolium), grässläkte, som har småaxen
samlade till ett glest (sken-)ax, egentligen en enkel
vippa med mycket korta vippgrenar; småaxen vända
kanten mot vippaxeln. Hithörande arter äro
medelstora, glatta gräs med platta blad. Två arter äro
viktiga vallväxter, två äro ogräs. Det gamla svenska
namnet repe har hos de odlade arterna på senare tid
undanträngts av det engelska R. (ryegrass = råggräs).
Engelskt R., renrepe (L. perenne L.), ett knappt
medelhögt, mörkgrönt, mångårigt gräs med kort
rotstock, från vilken utgå knippen av rosettskott,
bildande lösa, flata, utbredda tuvor. Stråna äro
bladfattiga, bladen glänsande gröna, i knoppläget
hopvikta. Småax 5—10-blommiga. »Fröet» har plattad
basalstjälk, varigenom det skiljes från ängssvingelns,
som det mycket liknar. — Förekommer i nästan hela
Europa (utom norra delarna), Asien och Nordafrika.
Hos oss är det allmänt endast i de södra
kustbygderna, och blir mot norr allt sällsyntare, men
påträffas tillfälligt ända uppe i Lappland. — Det engelska
R. som i England varit i odling sedan slutet av
1600-talet, torde vara det längst odlade fodergräset, och det
är utan tvekan ett av våra värdefullaste betesgräs.
Under senare delen av 1800-talet fick det allmän
spridning i vårt lands södra delar. — Arten är ganska
mångformig, bl. a. äro former med greniga »ax»
vanliga; odlingsmaterialet är nu ganska rikhaltigt. Utom
den s. k. vanliga handelsvaran, som mestadels är av
utländsk härkomst och därför mindre härdig och väl
tidig, finnas flera svenska förädlingar, mestadels
senare, bladrikare och härdigare; den mest kända av
dessa är Svalöfs Viktoria, den härdigaste torde vara
Valingestammen, som är fullt härdig även i mellersta
Sverige. —- Engelskt R. trivs bäst i ett milt och
fuktigt klimat på fuktiga, humusrika eller styva leror
med god kalkhalt och subneutral reaktion, men det
går ej bra på sand- och mossjordar. Det anlägger
många skottgenerationer årligen och ger därför en snabb
och god återväxt och lämpar sig mycket bra dels för
kortvariga slåttervallar, dels — och framför allt —
för betesvallar. I slåttervallar lämnar det hög skörd
första året, men går sedan starkt tillbaka, vid tramp
och betning bestockar det sig mycket starkt och ger
en tät matta. I trakter med goda jordar och milt
klimat kan det anses vara vårt viktigaste betesgräs.
Det ger ett synnerligen smakligt och värdefullt foder
och är tacksamt för kraftig gödsling. — Detta gräs
har också en stor användning för enklare, d. v. s.
litet grövre gräsmattor, som kräva god slitstyrka. I
England användes för detta ändamål en finbladigare
form än den vanliga. — »Fröets» 1 000-kornvikt är
- Rankspenat
1,7—2,0 g. För rensådd beräknas 30—50 kg/ha.
För statsplombering kräves 96 % renhet, 92 %
grobarhet, högst 1 000 ogräsfrön, därav högst 200
svårare pr kg.
Italienskt R., borstrepe (L. multiflorum L.), ett
ljusgrönt, tuvat, ettårigt gräs med i knoppläget
inrullade blad och snart förlängda bladskott. Strået är
högre och bladrikare än hos föreg, art, småaxen
10—20-blommiga och yttre blomfjället är nästan
alltid borstbärande. Den är en mångformig art, som
förekommer vildväxande i södra Europa, Nordafrika och
Främre Asien. Den synes först ha odlats i norra
Italien; först på 1890-talet synes den ha upptagits
till odling i vårt land. Den användes med fördel i
kortvariga vallar tillsammans med tidig klöver, enär
den är mycket snabbväxande — den tycks i det
avseendet överträffa alla andra fodergräs — och har god
återväxt. Den ingår också i den s. k.
Landsberg-blandningen (klöver*). Den är emellertid föga härdig
och kommer därför egentligen blott ifråga i Skåne och
angränsande jordbruksbygder. ■— Jämte den vanliga
handelsvaran, mest av dansk härkomst, ha vi en
svensk förädling, Weibulls Imperial, som är härdigare
och något senare; därjämte saluföres även
svensk-odlat frö av den danska stammen Tystofte. Det
italienska R. kräver en god, lerig, humusrik jord i hög
kultur och en riklig gödsling. Fodervärdet är högt,
om slåttern sker tidigt.
»Fröets» 1 000-kornvikt är c:a 2,25 g; utsädesmängden
vid rensådd 30—50 kg/ha. För statsplombering kräves
96 % renhet, 93 % grobarhet, högst 1 000 ogräsfrö,
därav högst 200 svårare. I blandningar bör det inte
ingå med mer än 10 % (3—5 kg/ha), då det eljest
på grund av sin snabbvuxenhet lätt förtränger andra
arter.
Lolium temulentum, dårrepe, ogräs;
Lolium remotum, linrepe, ogräs. H. O-d.
Rajolplöjning, se Djupkultur.
Raklosta, se Lösta.
Rambouillet, en underras bland Merinofår, se Fårraser.
Ramförsök, se Gödslingsförsök.
Rams, (Polygonatum), liljesläkte med bladig stjälk
och rörformiga blommor. Vanligast är Getrams
(P. odoratum), som växer i backar och klippavsatser
och har enstaka blommor. Storrams (P.
multiflorum) har 2—5 vitgröna blommor på blomskotten
och blir omkring 50 cm hög.
Ramskopf, se Exteriörbedömning.
Randbarkning, se Barkning.
Randgräs, se Rörflen.
Randig jordloppa, se Jordloppor.
Random, se Anspänning.
Rankspenat (Hablitzia thamnoides Bieb.) härstammar
från Kaukasus. Den slingrar sig ända till 4 m högt
780
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
