Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skelett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skelett
Skidframfall
De bakre extremiteterna äro fästade vid bålen genom
bäckengördeln, som består av 3 par ben, höftben,
bärben och blygdben, vilka dock hos äldre djur
sammanväxa, så att de bilda en benring, i vilken gränserna
mellan de olika benen försvunnit. Bäckenbenen äro
starkt fästade till korsbenets sidoutskott medelst bind-
Skelett av häst.
A skalle, B underkäke, G atlas, D tappkotan, E halskotor,
f nackbandet, F bröstkotor, G ländkotor, H korsbenet,
I svanskotor, J bogbladet, K överarmbenet, L
underarms-och armbågsbenen, M knäet, N hak- eller ärtbenet, O
kanonbenet, P kotbenet, r bröstkorgen, R kronbenet, S
hovbenet, U bäckenbenet, V lårbenet, X knäskålen, Y
underbenet eller skänken.
väv. Tillsammans med korsbenet omsluta de
bäckenhålan, vars övre vägg bildas av korsbenet och de första
svanskotorna, den nedre av blygdben och bärben.
Sidoväggen bildas väsentligen av det breda bäckenbandet,
som sträcker sig från korsbenet och svanskotorna till
höftbenet och bärbenets yttre kant. Bäckenet är hos
hondjuren betydligt rymligare än hos handjuren. Vid
förlossningen kan bäckenet hos hondjuren ytterligare
utvidgas.
Lårbenet är kroppens kraftigaste ben. Upptill och
utåt märkes den stora omvridaren, som sträcker sig
högt över lårbenshuvudet. Nedtill ledar lårbenet mot
knäskål och skankben.
Skankbenen äro två: stora och lilla skankbenet. Det
senare är hos hästen obetydligt, och hos nötkreaturen
finnes blott ett rudiment kvar, men stora skankbenet
är mycket kraftigt.
Hasens ben äro hos hästen 6 till antalet, ordnade i
tre rader. Benen i den översta raden äro rullbenet, som
ligger framåt och har en rullformig ledyta mot stora
skankbenet, samt hasbenet, som ligger utanför och
delvis bakom rullbenet samt med sin övre del räcker ett
gott stycke ovanför detta.
De återstående benen i bakfoten likna i allt
väsentligt motsvarande ben i framfoten.
Extremiteternas ledgångar: bogleden mellan bogbladet
och överarmsbenet är en kulled, likaså lårleden mellan
bäckenet och lårbenet. Armbågsleden och halsleden
(mellan skankbenet samt has- och rullben) äro
fjädrande hängselleder; knäleden (bak) och framknäets två
översta leder äro hängselleder men framknäets nedersta
led är, liksom lederna mellan hasens småben inbördes,
stram. Kotleden, kronleden och hovleden äro
hängselleder. I. J-n.
Sken, se Körning.
Skena, se Exteriörbedömning.
Skenfrukt, se Frukt.
Skenhälla, detsamma som ortsten, se Jordmåner.
Skeplint|, kovall (Melampgrum) är ett släkte bland
scrophulariaceerna, vars arter äro ettåriga örter, som
leva halvparasitiskt på rötter av växter ur skilda
familjer, särskilt gräs. Vi ha 5 arter i vår flora, därav
två mycket allmänna i skog över hela landet,
ko-skepling, kovete, (M.pratense) med ljusgula
blommor, och skogsskepling (M. silvaticum) med
höggula. Korskovall (M. cristatum), en något mindre
vanlig skogsväxt, har blommorna samlade i en axlik
blomställning i skottspetsen och stödda av rödbruna
skärmblad; själva blommorna äro rödgula eller röda.
Särdeles prydlig är lundkovall eller natt och dag
(M. nemorosum) med gula blommor och blå skärm,
som är rätt vanlig i södra och mellersta Sverige. Vacker
är också pukvete eller åkerskepling (M. arvense)
med både skärm och blommor röda, vilken
förekommer endast i södra Sveriges sandtrakter, ofta
parasiterande på råg. H. G. S.
Skevhov, se Hovsjukdomar.
Skida, se Frukt och Könsorgan.
Skidframfall är ett hos nöt vanligt lidande. Det
uppstår på så vis, att skidan vränges och stjälpes ut genom
blygdöppningen. I vissa fall är det endast en del av
skidans övre vägg, som faller fram, andra gånger
stjälpes så gott som hela skidan fram, så att även yttre
livmodermunnen blir synlig. S. inträffar vanligtvis hos
högdräktiga djur men kan även uppkomma mellan
kalvningarna hos sådana djur, som ha anlag därför.
S. uppstår vanligast hos äldre, goda mjölkkor, som ha
slappa bäcken- och livmoderband, och särskilt då
skidan utsättes för ökat tryck från bukhålan såsom
vid högdräktigt tillstånd, eller när kon blir liggande
med låg bakdel. Framfallet kommer så gott som alltid,
när kon ligger och synes som en knytnävsstor till
barnhuvudstor röd bildning, som buktar ut mellan
blygdläpparna. När kon reser sig, glider S. i regel in av sig
självt, såvida det icke blivit alltför stort och ansvällt.
Om framfallet uppstår varje gång kon lägger sig, blir
det lätt utsatt för tryckskador, så att sår uppstå. Om
kon är högdräktig, kan sedan vid kalvningen infektion
från såren medföra livmoderinflammation.
Behandlingen bör vara förebyggande. Kor med anlag för S.
böra få en pall under bakdelen, så att de både stå och
825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
